tillbaka till blogg esse. För att jag känner att gratistjänsten på wordpress är ganska snäv, trots att jag trivs och skulle nog älska premium har jag inte råd. kommer fixa en redirect när jag har pengar till det (18$?!)
hursom här hittar ni mig: dansariapril.blogg.se
lyssnar på 60-talsmusik och dricker upp vattnet som blev kvar i glaset till maten som jag skjutit undan. För 3 timmar och 34 minuter sedan kunde jag något inofficiellt ropa jullov, eftersom projektet var inlämnat, kritiserat och vi hade applåderat varandra. Imorgon åker jag hem för att spendera närmare 3 veckor med mamma, hunden och mina katter. Jag tänker på det jag ska hinna med och allt jag vill göra och det gör ju att jag onekligen tänker på vem jag vill vara.
”What you do defines who you are” sägs det i en underbar film om 60-talet i östra USA där det var krig och inte ens de rikaste familjerna kunde dra sig undan dramat. Inte någon slapp känna någon som brydde sig.
”Who you are defines what you do” svarar den unga mannen och jag måste ändå tycka att jag håller med. För så som jag, personen, är så fluid, blir mina önskningar också rörliga. Mina önskningar om att åka iväg på semester, de byts ut mot de att gömma mig i sovrummet, och det jag som lovar att jag en dag kommer tjäna mitt levebröd på skisser byts sedan ut mot en som bittert berättar att min hjärna inte duger till mer än raka svar och enkel matematik.
Men jag tänker ändå att jag har definierats av det jag har gjort och den jag är fortsätter att definiera mig. Och med 60-talsmusiken i bakgrunden vet jag att även om jag sällan orkar style:a mina lockar eller vågar ha mina långa pencil-skirt klänningar så kommer jag alltid dansa lite skakigare och mer gammeldags än alla andra. Och jag vet att även om jag spelar saxofon så sällan att jag tappar bort tuben med kork fett så minns jag alltid hur jag ska lägga fingrarna och takten slår alltid lika starkt.
Har haft bloggtorka för att jag har haft mycket i skolan / efter skolan / jobbet / personligt. Det är ju så ibland. Och jag har ju sagt att bloggen inte får bli en källa till stress, så jag låter den stå tom när den måste. Idag tänkte jag uppdatera min ‘Om mig’ sida, men tänker att alla inte klickar in där, så det blir ett inlägg först!
Hej på er, jag heter Isolde
Isolde är egentligen inte mitt namn, men det är mitt mellannamn och till och med min mamma håller med mig att det är ett fint förnamn också. I cyber-världen tar en tillfället i akt att skapa sig själv, även om de flesta läsare är de jag stört på facebook-flödet.
Jag är en tjej på 18 år som pluggar Arkitektur på Chalmers. Jag är uppväxt i USA, på båda kuster och har bott på Sveriges båda kuster
Jag är socialist, feminist och vegan med mycket åsikter och mycket åsikter om när åsikter ska tillämpas och när kamp ska bedrivas. Jag spenderar min tid med att läsa bloggar, inredningstidningar och nyheter. Ibland kommenterar jag småfel och rättar till petitesser (typ skillnaden mellan procent och procentenhet) på högergrupper på Facebook, och ibland skriver jag långa motargument till deras pissiga förslag.
Jag gillar att dansa nykter och jag gillar att dansa full. Jag gillar att pussas, pussa under månljus, pussa på dansgolv och pussa affischer på hunkar som jag har tejpat i garderoben.
Jag gillar att rita, läsa och skriva små texter som aldrig leder någon vart.
Jag är mest inspirerad när jag är bakis, vilket är synd för det är också då jag är minst stadig med handen.
Jag försöker ha en stil, men jag orkar inte alltid ha svart på mig, och jag är dålig på att ha konsekvent mängd eyeliner. Jag längtar efter en septum och en tatuering som ska stå för de städer som jag kommer ifrån.
Jag lyssnar på lugn musik, snabb musik, disko, rap, reggae, 90-tal, 80-tal, 70-tal, 60-tal, 50-tal, 40-tal. Jag läser Haruki Murakami, Charles Bukowski, Truman Capote, William Faulkner, Margaret Atwood och J.K. Rowling (bland annat).
Jag hoppas att jag är en go tjej, men mest är jag bara förvirrad. Och kanske är det meningen, kanske är det min plats när jag är egentligen ganska väldigt ung och ska klara mig på egna ben i en ny stad.
Jag hoppas att ni väljer att läsa och väljer att tycka något fint om mig. Jag hoppas att ni kommenterar om era dagar, eller om era finaste berättelser eller kanske bara ber mig att läsa era bloggar. Det gör jag så gärna. Och jag hoppas att ni har en fin dag!
Ny vecka, ny veckoschema. Dessutom ska jag även presentera något nytt för bloggen! För att öka bloggpepp och minska nivån av avslöjade hemligheter och känslor, har jag numera varje vecka ett tema för bloggen. Detta kommer inte att styra exakt varje inlägg, men ungefär ett om dagen har jag planerat (tisdag till söndag) som är lite pepp, lite listor och lite egna tankar kring det valda ämnet.
Så låt mig presentera veckans tema, vecka 43! Temat är alltså: fest, hångel och dansa tills man får ont i fötterna. Bland annat ska ni få världens bästa bakisblogg, lite reflektioner och tips om en night-in och en lista över mina favoritkillar som jag skulle vilja ha 7 minutes in heaven med.
Och då har vi alltså mitt schema för veckan. Veckan har en inlämning, och det gör att den är ganska så lugn.
idag och på tisdag är jag i skolan, följt av jobb. Jag har inlämning i eftermiddag och kritik imorgon. Det känns pirrigt. Onsdag och torsdag blir lugna dagar med skola. På onsdag är det tänkt att jag ska börja med mitt första gympass, får se om det är något jag orkar hålla kvar i. På fredag är det kursslut, och sedan har vi en informationspub på kvällen inför aspning på vår sektion. Helgen är fortfarande oplanerad, men det är skönt för nästa vecka är det menat att jag ska hinna en sväng till Stockholm, så det blir fart nog för två helger.
Hur ser er vecka ut?
Yo.
Förlåt för frånvaro. Jag har haft massor med saker att göra sen jag kom hem från Stockholm och framförallt en inlämning. Och mitt på det har jag börjat fundera lite på hur mycket eller lite offentligt jag vill skriva. Och det gör att suget att skriva minskar. Jag vill så gärna dela med fina bilder, minnen och texter men det blir ju lätt personligt, då även de fiktiona texterna har verklighet och känslor som sin ursprung.
Nåväl. Det blir nog fortsatt bloggning, men vi får se hur den ter sig.
Just nu sitter jag, bakis, och stresspluggar inför inlämning på måndag.
Ungefär såhär kan jag summera dagen:
Nu, vidare plugg.
jag åker ju inte upp till Stockholm för inget. Hela veckan har fyllts med aktiviteter från middag på italiensk, två lunchdejter på en dag, födelsedagsfira en nybliven 20-åring och ikväll att festa med Kalmars Nation på Wilde!
För temats skull har jag målat naglarna i svart, glitter och tecken i kvinnlig och queer vis
och i och med att jag inte har med mig så mycket kläder från Göteborg har jag snott lite i syster och mammas garderob. Fotostudio är min sovplats för kvällen, hemma hos Eric (obs, de rosa väggarna är dock mina)
Lite silver på fingrarna
och måttlig ögonsmink
Så ska jag ikväll ut och dansa och fira och tjoa för allas rätt till identitet och sexualitet.
och om ni undrar vart jag ska är det alltså här:
enskede anno 1932
Nu ligger jag i den säng som jag för mindre än 2 månader sedan kallade min. Jag tittar på väggen till vänster som är tapetserad i kitschig grön färg med rosa rosor i maj 2013. Jag har vikt fötterna under den blåvita pläd som ligger vid sängens ände. Det mesta ligger i packlådor och väntar på den dag som ska heta första december, för att jag ska flytta in i min egna lägenhet och för att jag ska kunna klippa av den nagelsträng som drar mig hemåt.
Det finns inget bättre än att ligga i en nybäddad säng som luktar sköljmedel och katthår. Det finns inget bättre än 4 små katter som turas om att få bli klappade. Eller att ha en hund att ta ut på långa promenader på morgonen. Jag behövde detta. Inte för att jag vantrivdes i mitt nya hem i min nya stad, men för att bara få lite bekräftelse över att den förskönade bild jag hade av föräldrahemmet i Stockholm fortfarande stämde. Imorgon vankas lunchdejt med finaste gamla klasskompisen och sedan middag ute i Uppsala. Jag ska ta lite sovmorgon för att rehabilitera till 100, men sedan gäller det att hålla mig i form med studierna också.
Jag sträcker ut mina fötter lite längre under min pläd. Jag loggar in på Netflix och väljer en gammal favorit med hög igenkänningsfaktor. Och så somnar jag till det låga surrandet av fabriksförorten som ligger tätt bredvid detta idylliska barnhemsområdet, det låga hum som skapas av bilar som passerar södra länken som avskiljer fabrikerna och stänger in oss i vår ö. Ibland blir det så tyst att man bara hör hur vinden ändrar trädens riktning, och ljuset skiftar försiktigt genom fönstret därefter. Dessa är ljud och bilder som jag känner mig som allra tryggast i, det är i dessa jag kan somna ordentligt.
mina morgnar nu har blivit så sjukt lugna och strukturerade. Söndag morgon började med mackor med avokado och jordnötssmör, havregurt och varm té. Där i soffan njöt jag ett par timmar.
Jag läste lite ur Den onödige mannen
Och läste mina morgonbloggar på datorn.
x 
Sedan spenderade jag ett par helgtimmar i skolan där jag plockade inspiration inför projektet och läste tung arkitekturhistoria. Jag ska ju nämligen åka upp till Stockholm i veckan och jag har lovat mig själv att jag inte får hamna efter bara för det.
Sedan bars det hemåt och varm té hälldes återigen upp i min termos. Jag lyssnade på lite podd och läste ikapp mina favvobloggar. Ett tipsinlägg på mina favoritbloggar och poddar kommer snart, det kommer nog inte överraska många :)
och när magen började kurra på kvällen tänkte jag att istället för att mumsa i mig onyttigt så kunde jag utnyttja hungern för att göra ett sådant viktigt besök till mataffären där jag skulle bestämma över mina yoghurt-toppings. Det blev pumpafrön, sesamfrön och de allra viktiga krossade linfrön. Mumma!
Vi hörs imorgon va?
jag kommer alltid behöva förhålla mig till mina ärr. De osynliga men framförallt de synliga. Det var något jag tänkte på imorse när jag synade mig själv i spegeln, nöp lite, kisade och tänkte efter vad jag egentligen tycker om den kropp jag bor i. Det finns ett tjockt ärr på min mage, den är inte särskilt ny och kommer nog inte försvinna. Jag tänkte på den skräck som en eventuell partner skulle få när den först klädde av mig min tröja och sedan var tvungen att förhålla sig till det stora tjocka ärr som vilar strax under min navel.
De är många, de är fula och de är så många berättelser komprimerade på en slät duk. De tvingar folk att antingen fråga varför eller vända ryggen och blunda. De tvingar mig att antingen svara på obehagliga frågor eller kvida av tysta, sorgsna blickar och nedlåtande fråntagande.
Jag minns när jag för första gången bestämde mig för att gå runt i linne trots färska sår. Jag hade tidigare valt att vistas med gamla ristningar som inte var synliga, men att gå där i skolan med linne och blottade röda ränder så trodde jag att detta förhållande med min kropp var för evigt i det förflutna. Visst, jag mådde dåligt, men jag var inte rädd för att uttrycka det.
Nu är det ombyta roller. De röda skorporna har bytts mot rosa-vita streck. Och jag är fullständigt livrädd för att visa dem. Jag är livrädd för de tankar som snurrar i människors huvuden när de först upptäcker en. Och ärligt talat hyser jag en ilska mot de som först märker många dagar senare. Jag skäms inte över att ha mått dåligt, alla gör det massor av gånger. Jag skäms så mycket över att tvinga människor att förhålla sig till mitt välmående. Det är som om alla dessa ärr skriker efter uppmärksamhet och berättar för alla om mitt innersta. Jag känner mig som en olämplig kamrat som alldeles för tidigt börjar älta om sin misär.
Jag vet inte om det kommer bli lättare. Jag vet inte om jag kommer kunna ignorera de brinnande blickar jag så ofta konstruerar. Jag känner alltför ofta att be om ursäkt. be om ursäkt för att jag tar plats. be om ursäkt för att jag berättar hur dåligt jag mår.
Jag vet att även om det alltid gör ont så kommer jag lära mig att förhålla mig till mina ärr. Jag vet att det kommer de som står mig nära också göra. Jag vet hur ont det gör när någon för första gången upptäcker mina ärr. Men jag vet också hur underbart det känns när någon man älskar drar med fingret längs ett gammalt ärr och berättar för mig att jag är värd så mycket mer. Jag vet att dessa ärr är lika värda och lika styrkande som alla ärr som vi alla bär inombords, och att vi alla kämpar tillsammans
Igår var det kanelbullens dag, och detta firades självklart genom att dra ihop ett gäng och baka kanelbullar. 
Vi följde världens godaste recept (ledtråd Vetekatten) fast bytte ut allt till vegan.
när allt blandades och rullades på plåt såg det ut såhär
och såhär
Jag är helt fascinerad av de alla olika sätt att vika och rulla bullar. Själv provade jag ett nytt knep igår där jag gjorde som jag brukar med längder, men i korta knyten istället. De såg ut som två bullar staplade på varandra men jag tyckte ändå det blev charmigt.
Ur ugnen avnjöts de med varm te och god sällskap. Så satt vi där in i de mindre timmarna och glömde av allt vad som var kvällsfestligheter som Oktoberfest.
dansariapril 