tillbaka till blogg esse. För att jag känner att gratistjänsten på wordpress är ganska snäv, trots att jag trivs och skulle nog älska premium har jag inte råd. kommer fixa en redirect när jag har pengar till det (18$?!)
hursom här hittar ni mig: dansariapril.blogg.se
har just läst klart en vacker dag lämnar jag honom av Maria Blomqvist. Jag klarar inte av en recension eftersom den tar upp lite mycket av allt som angår mäns våld mot kvinnor. Statistik som påvisar att mäns våld sällan är hedersrelaterat våld. Berättelser av myndigheternas totala avsaknad av empati eller förståelse. Det är mycket som snurrar i huvudet, igenkänning tillsammans med en glöd att inte låta mina medsystrar utsättas för detta.
Men jag tänker desto mer på den normaliseringsprocess som våld i nära relationer skapar. Att familjer, nära anhöriga och andra vänner ifrågasätter kvinnan och till och med vänder ryggen till. Att det är synd om mannen som utövat våldet. Jag läser statistiken högt att av de män som utför våld i hemmet gör de det i snitt mot 5 kvinnor under sin livstid. Att det är få män som slår kvinnor, men många kvinnor som blir slagna.
”att du kallar de män är helt fel”
får jag i respons. Dessa män får inte kallas män, de har ingen rätt till det eftersom att deras kontrollerade, sjuka sätt att bete sig mot kvinnor gör att de förlorar den höga titeln. Jag tänker på den eviga mantran som icke-feminister gärna hojtar till med ‘inte alla män‘. Den som kontrar mitt yttrande vill vända på det, inte en enda person som beter sig så mot kvinnor bör sig kalla en man.
Detta är helt fel. För det är tack vare att han är just en man som han har möjligheten att bete sig så. Det är just för att han, den privilegierade mannen, kan använda sig av härskartekniker för att utsätta kvinnan. Att kalla honom för man är just att förklara hur denna typ av våld och kränkning är särskild de andra. Och att sluta kalla honom man, det är att förlåta och befria alla andra sålänge oskyldiga män för det de skulle kunna göra.
så ja, jag tänker kalla dessa svin till individer för män, och jag kommer inte hata dem mindre för det.
lyssnar på 60-talsmusik och dricker upp vattnet som blev kvar i glaset till maten som jag skjutit undan. För 3 timmar och 34 minuter sedan kunde jag något inofficiellt ropa jullov, eftersom projektet var inlämnat, kritiserat och vi hade applåderat varandra. Imorgon åker jag hem för att spendera närmare 3 veckor med mamma, hunden och mina katter. Jag tänker på det jag ska hinna med och allt jag vill göra och det gör ju att jag onekligen tänker på vem jag vill vara.
”What you do defines who you are” sägs det i en underbar film om 60-talet i östra USA där det var krig och inte ens de rikaste familjerna kunde dra sig undan dramat. Inte någon slapp känna någon som brydde sig.
”Who you are defines what you do” svarar den unga mannen och jag måste ändå tycka att jag håller med. För så som jag, personen, är så fluid, blir mina önskningar också rörliga. Mina önskningar om att åka iväg på semester, de byts ut mot de att gömma mig i sovrummet, och det jag som lovar att jag en dag kommer tjäna mitt levebröd på skisser byts sedan ut mot en som bittert berättar att min hjärna inte duger till mer än raka svar och enkel matematik.
Men jag tänker ändå att jag har definierats av det jag har gjort och den jag är fortsätter att definiera mig. Och med 60-talsmusiken i bakgrunden vet jag att även om jag sällan orkar style:a mina lockar eller vågar ha mina långa pencil-skirt klänningar så kommer jag alltid dansa lite skakigare och mer gammeldags än alla andra. Och jag vet att även om jag spelar saxofon så sällan att jag tappar bort tuben med kork fett så minns jag alltid hur jag ska lägga fingrarna och takten slår alltid lika starkt.
mamma sms:a tidigare och berätta att det snöar i stockholm. Pepp! största önskan vore ju att det snöar på jul, men vi kan ju inte ha allt. så nu har jag en alldeles speciell önskelista till bloggen
1. få spela tv-spel med systern i stockholm
2. att få en bra snösäsong, gärna en som inkluderar lite pengar i plånboken som tillåter mig att delta massor.
peppar med lite film för att peppa den bästa säsongen to come med snowboarden. känner att min lilla älskling pirrar med längtan att få röra lite snö :D
och lite mer
3. god julbord
Igår kom mamma, micke och mina möbler en sväng ner till göteborg. Och efter några snabba minuter av bärande, upp för trappor och in i lägenheten hade jag helt plötsligt ett rum som jag kunde ana var mitt. Då gick vi ut för att fira att vi träffas och möta göteborgs läckerheter. Det började med en tur till Liseberg
vi stannade till och tog lite parbilder
en sagolik promenad senare mötte vi entrén
och vi gick mot den underbara julmarknaden.
jag påminns om USA i dessa bilder. Hur hela trädgårdar kunde kläs i belysning och mistlar hängdes över hela stan, bara för att alla grannar skulle kunna andas julstämning tillsammans.
vi värmde oss med glögg och pepparkakor och glasögonen immade igen
och vad det gäller julmarknader i Sverige måste jag ändå säga att denna ligger i toppklass för dekorationerna. Jag är inte sån som storhandlar på marknad, så för mig är det viktiga ögongodiset och att det ibland finns lite riktig godis i form av brända (varma?) mandlar.
en bro och en mistel senare välkomnades vi istället av ett helt annat tema.
medeltiden
och lustigt är det för varje sommar drömmer jag och mamma om att få stanna tillräckligt länge på Gotland för att få njuta av medeltidsveckan till 100% såsom vi njuter de få timmar vi hinner gå runt innan färjan tar oss hem. Så att få njuta ännu några minuter av det medeltida var grädde på tårtan.
och efter ett snabbt besök hos renarna vände vi oss mot stora scenen för att se snödrottningen.
och efter det frågade mamma och micke var vi skulle äta, och som den chalmerist och göteborgare jag hunnit bli föreslog jag före alla restauranger och julbord, Sannegårdens.
Nuförtiden sover jag alltid med strumporna på.
Jag kvider inför varje nödvändighet och måste,
såsom att borsta tänderna, duscha
och ta av sig strumporna innan man går och lägger sig.
Jag trampar i marken medan jag väntar på gröten i mikrovågen.
Trots att det bara handlar om någon minut känner jag
rastlösheten växa till
panik upp till halsen och oro i magen.
du frågar mig varför jag inte är lycklig.
du frågar om jag inte är tacksam.
du ser ju bara när jag dansar,
du ser ju bara när solen ännu inte lagt sig
Och jag har lärt mig att det inte hjälper att vara tacksam,
det hjälper bäst att låta glömma att efter sista låten,
efter stad i ljus, hinner jag inte
ta av mig strumporna innan jag måste gömma mig.
Det ligger mycket i att skriva ett inlägg om nyval. Jag har hunnit sucka, skratta och hjärnan har nog jobbat många extra varv sedan någon gång runt 17.00 idag. Sorlet från valrörelsen i somras hade nyss mynnat ut och eftervalsarbetet hade börjat flöda i en stabil form av rörelse. Sedan fick vi igår veta att SD menade att rösta ned S/MPs budgetförslag, och idag meddelar Stefan Löfven att den 29e december ska S utlysa omval.
Omval kan aldrig komma lägligt. Knappt 3 månader efter val till Sveriges riksdag är vi utmattade- aktivister, men även hela Sverige. Vi är trötta på att behöva tycka, eller trötta på att försöka berätta varför andra ska tycka på samma saker. Samtidigt fortsätter livet, den stannar inte för någon. Själv vet jag att jag har en stor inlämning i skolan, ska träffa familjen och börja en kvällskurs på våren. Och för någon annan så är det något annat som kommer i vägen.
Samtidigt ska vi fortsätta tycka, fortsätta förmedla vad vi tycker. Men nu har vi förra valet att förhålla oss till. Vi har ett parti som gör allt för att hamna i strålkastaren, en allians som skiter i handutsträckningar från ett socialdemokraterna och ett miljöpartiet. Vi har en befolkning som har röstat fram detta, och nu står med facit i hand för att rösta igenom detta igen, eller något annat. Det är logiskt att SD vinner på omval. De, som ett missnöjesparti, har skapat missnöje. Och det ska mycket till för att S+MP+(V) ska nå över 50% och det krävs ännu mer för alliansen. Sverige känns kallt.
Men det är inte det Sverige som vi måste ha om 3 månader. Det är ingen lång valrörelse, och vi är trötta, och livet kan så gärna komma i vägen. Men efter att skrattat i hysteri, suckat och svurit över nyval, så kände jag istället ett drag. Jag drar mig själv i kragen och tänker, nu kör vi. För visst har vi ändå 109 dagar att skapa förändring. Och med facit i hand vet vi svart på vitt att SD är ett rasistiskt högerparti, att alliansen är ett hjälp på traven, och att missnöjet i Sverige måste tas på allvar.
Därför tänker jag inte låta mig tröttas eller tystas. Jag vet att socialism och feminism är svaret till missnöjet efter ett nedrustat välfärd och ökade klyftor. Jag vet att antirasism är svaret på missnöjet. Jag tänker kämpa vidare, och jag tänker tro att jag är bara en av många som ser på detta facit och känner något dra i kragen och känner sig riktigt redo för förändring.
Del 1
Civ med syster
Del 2
Wingårdh-julgran i ritsalen
Del 3
Mamma skickar över en fikapeng bara för att, som avnjutes med julstämning och vänner
this hasn’t really been my favorite week. And I guess that’s not the way to start a post on Thanksgiving really is it? I’ve felt sick, anxious, like I am living a life that I can’t keep up with, and on top of that very, very homesick. This world is moving too fast for me and along with it I am trying to keep pace. It is extremely tiring.
I entered this week with anxiety for treating new friends poorly, blaming it on alcohol, but knowing in honesty that I was the one who fed myself the poison. I entered this week as the others, knowing that I wasn’t handling the break-up too well – and acting as if I was handling it really well.
And this whole week I have been so homesick. Sick home for the states, home sick for before spring and home sick for my family in Stockholm.
So I’m not gonna lie, I was really looking forward to Thanksgiving.
Thanksgiving for me meant riding in the silver punch-buggy early in the morning with dad to Boston Market. Thanksgiving meant chicken noodle soup for me and some combo meal for my dad while waiting for our order. We were usually good at the whole homemade deal, but Thanksgiving was out of our comfort zone, as the hearty swedes we were. Thanksgiving meant no computer time, as much as I wanted to enjoy club penguin or neopets or write on my novel, Thanksgiving was one of those completely offline holidays were me and my sisters would figure something out together. Especially because Thanksgiving meant finally welcoming my biggest sister home for at least the weekend.
A few years later, Thanksgiving got to mean holding on to those last strings connecting me back home. One year it was cooking in grandma and grandpas house, me making vegetarian chicken noodle soup to enjoy for lunch as the other preparations were made. It was exclaiming that I had made the best stuffing, and dad and my sister agreeing.
So I was really looking forward to this Thanksgiving.
I was out yesterday buying the last of the things, the tofu was already straining in the colander by midnight, and the pie crust had been cooling since Tuesday. So I was stumped to find out that we had to cancel. It didn’t help that I was anxious, homesick and post-relationship depressed.
I thought, why couldn’t I be home, home with mom or home with dad. Couldn’t I be enjoying the sweet smell of sage and thyme? And it was really difficult to be thankful.
But the turkey is in the oven. The sweetness of sage and thyme is filling my nostrils. I can taste the combination of green beans and cheddar. And I know that only some miles to the east and some more to the west I have an enormous family that loves me, and is thankful for me specifically. So I am thankful for them, even if I am not with them today. And I am thankful for being able to fill my own home with the smell of great food. Even if living alone sometimes is so extremely difficult, I am so privileged to have come this far. And I am thankful for all the memories that I have behind me, of holidays and of regular days.
So really, I am especially thankful today, for had it not been for these great expectations on specifically this day, I would never have paid attention to all the things that I have. I love you mom, dad, my sisters, my grandparents, my cousins, aunts and uncles, my extended family and all my in-laws. I love my old friends and my new friends and I hate being cheesy, but I am thankful.
Jag undrar när jag ska sluta bli skuldbelagd för att jag inte alltid orkar.
När jag sätter hörlurarna i öronen och blundar trots att jag är omgiven av vänner.
Jag undrar när jag ska orka svara på de sms,
och säga förlåt,
förlåt för att jag var så glad
när det egentligen bara var en fasad.
Jag undrar när jag ska sluta bli skuldbelagd för att jag inte öppnar dörren,
Inte möter vinterns kalla frost, inte njuter av solen på en halländsk äng.
Jag undrar när du ska inse,
och säga förlåt,
för att du stack för tidigt
innan du hann inse att jag skulle bli kvar.
dansariapril 