att visa sina ärr

 jag kommer alltid behöva förhålla mig till mina ärr. De osynliga men framförallt de synliga. Det var något jag tänkte på imorse när jag synade mig själv i spegeln, nöp lite, kisade och tänkte efter vad jag egentligen tycker om den kropp jag bor i. Det finns ett tjockt ärr på min mage, den är inte särskilt ny och kommer nog inte försvinna. Jag tänkte på den skräck som en eventuell partner skulle få när den först klädde av mig min tröja och sedan var tvungen att förhålla sig till det stora tjocka ärr som vilar strax under min navel.

De är många, de är fula och de är så många berättelser komprimerade på en slät duk. De tvingar folk att antingen fråga varför eller vända ryggen och blunda. De tvingar mig att antingen svara på obehagliga frågor eller kvida av tysta, sorgsna blickar och nedlåtande fråntagande.

Jag minns när jag för första gången bestämde mig för att gå runt i linne trots färska sår. Jag hade tidigare valt att vistas med gamla ristningar som inte var synliga, men att gå där i skolan med linne och blottade röda ränder så trodde jag att detta förhållande med min kropp var för evigt i det förflutna. Visst, jag mådde dåligt, men jag var inte rädd för att uttrycka det.

Nu är det ombyta roller. De röda skorporna har bytts mot rosa-vita streck. Och jag är fullständigt livrädd för att visa dem. Jag är livrädd för de tankar som snurrar i människors huvuden när de först upptäcker en. Och ärligt talat hyser jag en ilska mot de som först märker många dagar senare. Jag skäms inte över att ha mått dåligt, alla gör det massor av gånger. Jag skäms så mycket över att tvinga människor att förhålla sig till mitt välmående. Det är som om alla dessa ärr skriker efter uppmärksamhet och berättar för alla om mitt innersta. Jag känner mig som en olämplig kamrat som alldeles för tidigt börjar älta om sin misär.

Jag vet inte om det kommer bli lättare. Jag vet inte om jag kommer kunna ignorera de brinnande blickar jag så ofta konstruerar. Jag känner alltför ofta att be om ursäkt. be om ursäkt för att jag tar plats. be om ursäkt för att jag berättar hur dåligt jag mår.

Jag vet att även om det alltid gör ont så kommer jag lära mig att förhålla mig till mina ärr. Jag vet att det kommer de som står mig nära också göra. Jag vet hur ont det gör när någon för första gången upptäcker mina ärr. Men jag vet också hur underbart det känns när någon man älskar drar med fingret längs ett gammalt ärr och berättar för mig att jag är värd så mycket mer. Jag vet att dessa ärr är lika värda och lika styrkande som alla ärr som vi alla bär inombords, och att vi alla kämpar tillsammans

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s