från ‘inte alla män’ till ‘inte ens en man’

har just läst klart en vacker dag lämnar jag honom av Maria Blomqvist. Jag klarar inte av en recension eftersom den tar upp lite mycket av allt som angår mäns våld mot kvinnor. Statistik som påvisar att mäns våld sällan är hedersrelaterat våld. Berättelser av myndigheternas totala avsaknad av empati eller förståelse. Det är mycket som snurrar i huvudet, igenkänning tillsammans med en glöd att inte låta mina medsystrar utsättas för detta.

Men jag tänker desto mer på den normaliseringsprocess som våld i nära relationer skapar. Att familjer, nära anhöriga och andra vänner ifrågasätter kvinnan och till och med vänder ryggen till. Att det är synd om mannen som utövat våldet. Jag läser statistiken högt att av de män som utför våld i hemmet gör de det i snitt mot 5 kvinnor under sin livstid. Att det är få män som slår kvinnor, men många kvinnor som blir slagna.

”att du kallar de män är helt fel”

får jag i respons. Dessa män får inte kallas män, de har ingen rätt till det eftersom att deras kontrollerade, sjuka sätt att bete sig mot kvinnor gör att de förlorar den höga titeln. Jag tänker på den eviga mantran som icke-feminister gärna hojtar till med ‘inte alla män‘. Den som kontrar mitt yttrande vill vända på det, inte en enda person som beter sig så mot kvinnor bör sig kalla en man.

Detta är helt fel. För det är tack vare att han är just en man som han har möjligheten att bete sig så. Det är just för att han, den privilegierade mannen, kan använda sig av härskartekniker för att utsätta kvinnan. Att kalla honom för man är just att förklara hur denna typ av våld och kränkning är särskild de andra. Och att sluta kalla honom man, det är att förlåta och befria alla andra sålänge oskyldiga män för det de skulle kunna göra.

så ja, jag tänker kalla dessa svin till individer för män, och jag kommer inte hata dem mindre för det.

om nyval

Det ligger mycket i att skriva ett inlägg om nyval. Jag har hunnit sucka, skratta och hjärnan har nog jobbat många extra varv sedan någon gång runt 17.00 idag. Sorlet från valrörelsen i somras hade nyss mynnat ut och eftervalsarbetet hade börjat flöda i en stabil form av rörelse. Sedan fick vi igår veta att SD menade att rösta ned S/MPs budgetförslag, och idag meddelar Stefan Löfven att den 29e december ska S utlysa omval.

Omval kan aldrig komma lägligt. Knappt 3 månader efter val till Sveriges riksdag är vi utmattade- aktivister, men även hela Sverige. Vi är trötta på att behöva tycka, eller trötta på att försöka berätta varför andra ska tycka på samma saker. Samtidigt fortsätter livet, den stannar inte för någon. Själv vet jag att jag har en stor inlämning i skolan, ska träffa familjen och börja en kvällskurs på våren. Och för någon annan så är det något annat som kommer i vägen.

Samtidigt ska vi fortsätta tycka, fortsätta förmedla vad vi tycker. Men nu har vi förra valet att förhålla oss till. Vi har ett parti som gör allt för att hamna i strålkastaren, en allians som skiter i handutsträckningar från ett socialdemokraterna och ett miljöpartiet. Vi har en befolkning som har röstat fram detta, och nu står med facit i hand för att rösta igenom detta igen, eller något annat. Det är logiskt att SD vinner på omval. De, som ett missnöjesparti, har skapat missnöje. Och det ska mycket till för att S+MP+(V) ska nå över 50% och det krävs ännu mer för alliansen. Sverige känns kallt.

Men det är inte det Sverige som vi måste ha om 3 månader. Det är ingen lång valrörelse, och vi är trötta, och livet kan så gärna komma i vägen. Men efter att skrattat i hysteri, suckat och svurit över nyval, så kände jag istället ett drag. Jag drar mig själv i kragen och tänker, nu kör vi. För visst har vi ändå 109 dagar att skapa förändring. Och med facit i hand vet vi svart på vitt att SD är ett rasistiskt högerparti, att alliansen är ett hjälp på traven, och att missnöjet i Sverige måste tas på allvar.

Därför tänker jag inte låta mig tröttas eller tystas. Jag vet att socialism och feminism är svaret till missnöjet efter ett nedrustat välfärd och ökade klyftor. Jag vet att antirasism är svaret på missnöjet. Jag tänker kämpa vidare, och jag tänker tro att jag är bara en av många som ser på detta facit och känner något dra i kragen och känner sig riktigt redo för förändring.

nakenhet

det är ganska passande att prata nakenhet då vi nu i skolan ska börja ett projekt med att bygga en bastu. De konversationer som kan pågå när en sitter helt avslappnat och naken är en poäng som en lärare tar upp. Visst är det vackert, tanken om att helt skala av sitt yttre fysiskt skulle öppna för sitt själsliga inre.

Samtidigt känner jag någon form av motsägelse. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Jag undrar varför jag har kunnat sitta i bastu helt naken, med bara tjejer och ibland helt blandat, men ändå känns min kropp inte fri. Det känns bara konstlat att min nakenhet skulle vara en prefix för att öppna mina känslor. Det känns snarare som att min nakenhet öppnar vägen för granskning.

Läraren nämner något om en film som understryker just denna öppenheten. Den nakna mannen. Då slår det mig. Varför innebär min nakenhet granskning när den för andra betyder frigörelse? Juste, för att jag inte är man.

files.php

källa

Det finns nog få saker som är så politiskt laddade som en kvinnas kropp. Samtidigt som en grupp killar konverserar nakna i en varm träbyggnad förbjuds kvinnor från att bada utan tröja (1). Ännu mer banalt är det att vi i våra trosor och bh:ar ska gömma oss i ett omklädningsrum men i nästa stund förväntas gå modigt och stolt i lika bra täckande bikini i annat tyg.

Hur kan det förväntas att nakenhet ska vara en frigörelse när den istället bara granskas och värderas, speciellt för kvinnoroch ännu mer speciellt för normbrytande och icke-binära personer. Att vara naken är något befriande är bara en patriarkal dröm hämtad från sena 1800-talets romantik. Jag önskar själv att den vore sann, men så länge kvinnor blir förtryckta, våra kroppar granskade, så kommer även vår nakenhet vara förtryckt.

att vara privilegierad, att se det, och att ändå ha klassperspektiv

Hade nyss en märklig (?) diskussion med min roomie. Hon och jag studerar både till arkitektur, och pratade lite om uttalandet av just ordet arkitektur. Detta är en helt annan diskussion i sig, men det är i alla fall så att ett utav de tidigaste sakerna som vi fick höra av en av våra lärare är just att uttala ordet med hårt ”k” är en sociolekt som tillhör de högutbildade/elit. Roomie kommenterade just att arkitekt med hårt ”k” låter så upptight och jag fastnade bara i tanken om elitism.

Alltså just nu studerar jag, för att bli högutbildad, för att tjäna i ett yrke för högutbildade. Jag är privilegierad, eller kommer åtminstone med största förhoppningen att bli det, och i värsta fall har jag yrkesmässigt privilegierade föräldrar att falla tillbaka på. Dessutom, tack vare mina vänner, min skolgång och den ort jag växte upp i, ett stort kulturellt privilegium (hänvisar framförallt till Hej Blekks inlägg där hon pratar om 7 olika nivåer av klass, ungefär de flesta studenter är ”emergent service workers”).

Jag är, utifrån klassperspektiv, privilegierad på många vis. Det är jag medveten om. Men ändå känns det så himla fult att säga så. Att erkänna att jag tillhör kultureliten, eller att min familj inte är proletär (inte heller rika men whatever). Det känns ofta som att erkänna det är att skryta, eller så är det bara att jag tycker att det är så fruktansvärt läskigt att jag har makten att putta andra, mindre privilegierade människor, åt sidan. Ibland känns det som att min kämparglöd inte bör ha någon källa just på denna punkt.

Men egentligen är det inte för mina egna rättigheter som jag främst är socialist och söker ett klasslöst samhälle. Det är för att jag inte ser meningen med att just mitt yrke eller min möjlighet till ett yrke ska behöva vara ett privilegium eller något som bara är till för eliten. Jag förstår inte varför jag, bara för att jag råkar brinna för något som ger en bra löneutveckling, ska få det bättre än andra? Krossa klassamhället etc etc etc.

PS. läs även Hej Blekks totalt underbara och pedagogiska inlägg om basinkomst. den är fett. HÄR ÄR DEN. 

by girls or for girls

För er som är spelintresserade behöver jag knappast tipsa om Humble Bundle. Det är nog något ni har hört talas om och utnyttjat förr. Något jag däremot vill upplysa är dock att gå in på deras hemsida just denna vecka och köp några spel. Du får hem 7 spel med kvinnliga huvudroller och du stöttar denna organisation:

Kollat klart? Yay. Inte? Jag tänkte ändå skriva några rader till.

Jag har varit intresserad av gamingvärlden i ganska många år och skitit i den kritik som förts mot kvinnliga gestalter i och bakom skärmen. Att jag var tjej betydde att killar i min guild gärna hjälpte mig på WoW, och jag tyckte själv att många kvinnliga karaktärer i actionspel såg så mycket sexigare och brutalare ut i sina tunna, helt opraktiska plagg.

Men egentligen är ju detta absurd. För mig var det som en liten sten som börja rulla och samlade på sig små erfarenheter här och där tills den till slut var förödande. Kvinnliga huvudroller är ovanliga, de sexualiseras, de kritiseras hårt i media och ofta ifrån trivialiteter som kläder, deras trovärdighet ifrågasätts och ärligt talat känns det ibland som att män ibland bara släpper ett spel med en kvinnlig protagonist någon gång ibland för att få lite pluspoäng hos oss kvinnliga spelare, utan att behöva bry sig om innehåll som i de vanliga spelen (typ Assassins Creed III: Liberation). Allt detta är bara en manifestation av sexismen i verkligheten, bara att den är så skyddad av de män som spelar och har övertaget.

Jag tror som Games for Girls. Jag tror att vi behöver några kvinnor bakom skärmarna som får bestämma vad vi ska spela. Jag tror att vi behöver tjejer som tror på sig själva, därför att de kan mycket, i gamling världen. Jag är trött på att folk ska tro mindre om en kvinnlig spelare för att hon är tjej. Vaddå ska ni börja klaga på kvinnlig gaming-biologi? Det håller inte.

Mitt tips: köp dessa spel, gärna för lite mer än bara 1 dollar, men såklart varje dollar räknas. Och såklart länken: HÄR

dag 1 av det nya politiska klimatet.

Valet är viktigt, men kampen fortsätter även efter. Det var det jag tänkte skriva när jag planerade detta inlägg igår. Det stämmer visst fortfarande. Valet är ju viktigt, men kampen måste ske varje dag, i skolan och på arbetsplatsen, på krogen och i hemmet. Men idag har vi vaknat till ett nytt Sverige där kampen fortsätter för varje individ, och inte bara de socialister och andra som tror på folkmassor och solidaritet.

Med det nya politiska klimatet kommer ingen undan en fortsatt kamp. Inte någon. Jo Fredrik Reinfeldt kanske, och kanske kan kristdemokraterna lyckas slingra sig ur denna.

Inte bara att SD detta val lyckats skramla ihop 13% röster fyllda av missnöje och ilska. Dessutom förtydligar Stefan Löfven att ett samarbete med Vänsterpartiet inte kommer ske. Alltså ligger (V)i i opposition. Det blåser vindar av missnöje och en strävan efter en kamp, och Löfven väljer att sätta sig i mittensörjan och inte bestämma något alls. Som en rädd valp ser han med stora ögon både åt höger och till vänster och letar nya kompanjoner.

Ärligt talat vet jag inte vad som hända skall. Om Löfven lyckas få fram ett budgetförslag som godkänns, och sedan få fortsätta en politik där höger och vänster drar dragkamp i var sitt arm. Eller om förslaget förnekas, och det måste börjas om från början. Ärligt talat vet jag inte. Jag vet att jag är rädd, orolig, för SDs frammarsch. Men jag är desto mer stolt över mitt parti, mitt förbunds och min rörelses tydliga fråntagande från Löfven, högern och framförallt rasismen.

Kampen fortsätter, rasismen ska krossas.