sovrum: la vie bohème

Det är mycket nytt i Göteborg, men något som tyvärr fortfarande är sig likt är mitt sug att inreda fritt och mina ekonomiska hinder. Men det skadar inte att drömma. Och idag har jag gjort det extra mycket så det blivit en liten samling för er.

Idag tänker jag bohemiskt. Höstkänslorna gör att jag vågar mer med mönster och härliga tyger ger en underbar mysfaktor.

Jag börjar med en fondvägg i vintagestil. Detta är likt mitt rum hemma i stockholm där fondväggen är en godisgrön färg med rosa detaljer och resterande en mjuk och ljus rosa färg.
Sedan tycker jag att resten av rummet gärna kan vara ganska vit om man dekorerar med tyger som ger mycket personlighet.

här är två exempel på detta.

och lite äkta DIY i detaljerna gör att rummet skriker bohemiskt.

källorna hittar ni på min pinterest, jag använde bilder från mina mappar ”MAKE/crafts” och ”LIVE/bedroom”. Länk till min pinterest finns i menyn under headern.


 

Translation: some inspiration on how to decorate a bohemian bedroom.

Annonser

Recension: Egenmäktigt förfarande

Nu har jag läst ut en bok, för första gången på vad som känns som väldigt länge. Det var boken Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Trots att den har stått på topplistorna många veckor och jag bara har hört goda ord om den från många storbloggare, så tog det en stund för mig att faktiskt plocka ned den från hyllan och ge mig på den. Jag hade läst en bok av Lena Andersson tidigare (Du är alltså svensk?) som jag ställde mig väldigt frågande till. Men oj vad jag ångrar att jag inte lät denna bok ta del i mitt liv tidigare!
Boken handlar om en kvinna som heter Ester. Hon är poet och skribent och får en dag uppdraget att hålla en föreläsning om en konstnär. Hon gör en djupdykning i hans verk och hans liv, och gör en hyllad föreläsning. Men samtidigt blir hon besatt.
20140923_072610-1
Egenmäktigt förfarande är inte en bok om kärlek. Det är en bok om besatthet, om människans vilja, och hur hoppets eld är så lätt att tända, men så svår att släcka. Det är en bok om hur man gör sig åtråvärd och en bok i hur man gör den andra så lite värdefull som möjligt.
20140923_082913-1
20140923_082913-2
20140923_112839-1
20140925_180919-1
20140925_185252-1Jag gav boken 4/5 stjärnor på goodreads. Lena Andersson har bemästrat språket, och hennes ord skapar intrig. I denna bok höll berättelsen enda till sista sidan, något som hon inte lyckades med i Du är alltså svensk?. Däremot lämnar hon en med en sorts tomhet. Man får aldrig svar, men kanske är det för att hon aldrig ställer några frågor i sina texter. Hon redovisar varje känsla för det den är, och hennes ord skildrar alltid nu:et. Kanske är det jag som läsaren som förväntar mig att författaren har hittat svar på konflikterna hon lyfter, just därför att hon valt att skriva en bok om dem. Men sanningen är nog att hon inte heller har svaren, att de är gemensamt individuella, och därför kan bara lösas av en själv.

Har ni läst boken? vad tyckte ni?

by girls or for girls

För er som är spelintresserade behöver jag knappast tipsa om Humble Bundle. Det är nog något ni har hört talas om och utnyttjat förr. Något jag däremot vill upplysa är dock att gå in på deras hemsida just denna vecka och köp några spel. Du får hem 7 spel med kvinnliga huvudroller och du stöttar denna organisation:

Kollat klart? Yay. Inte? Jag tänkte ändå skriva några rader till.

Jag har varit intresserad av gamingvärlden i ganska många år och skitit i den kritik som förts mot kvinnliga gestalter i och bakom skärmen. Att jag var tjej betydde att killar i min guild gärna hjälpte mig på WoW, och jag tyckte själv att många kvinnliga karaktärer i actionspel såg så mycket sexigare och brutalare ut i sina tunna, helt opraktiska plagg.

Men egentligen är ju detta absurd. För mig var det som en liten sten som börja rulla och samlade på sig små erfarenheter här och där tills den till slut var förödande. Kvinnliga huvudroller är ovanliga, de sexualiseras, de kritiseras hårt i media och ofta ifrån trivialiteter som kläder, deras trovärdighet ifrågasätts och ärligt talat känns det ibland som att män ibland bara släpper ett spel med en kvinnlig protagonist någon gång ibland för att få lite pluspoäng hos oss kvinnliga spelare, utan att behöva bry sig om innehåll som i de vanliga spelen (typ Assassins Creed III: Liberation). Allt detta är bara en manifestation av sexismen i verkligheten, bara att den är så skyddad av de män som spelar och har övertaget.

Jag tror som Games for Girls. Jag tror att vi behöver några kvinnor bakom skärmarna som får bestämma vad vi ska spela. Jag tror att vi behöver tjejer som tror på sig själva, därför att de kan mycket, i gamling världen. Jag är trött på att folk ska tro mindre om en kvinnlig spelare för att hon är tjej. Vaddå ska ni börja klaga på kvinnlig gaming-biologi? Det håller inte.

Mitt tips: köp dessa spel, gärna för lite mer än bara 1 dollar, men såklart varje dollar räknas. Och såklart länken: HÄR

Skam! Hon skriver dagbok!

I och med livet så blir det känslor. I vissa perioder extra starka sådana. Visst är de härliga, de gör livet så underbart och riktigt och de gör livet värt att leva. Men ibland tar de över och känslorna är det enda jag tänker på. Varje konversation som förs använder jag som verktyg att ge känslorna utrymme. Jag ser hur vissa fullständigt tröttnar, men att ge mina ord luftrum är ett beroende som jag inte kan få kontroll över. Jag tänkte ofta att sådana känslor som vännerna tröttnade på, de är inte värda att ha. Ältande, beroende, djup sorg och små anekdoter om min närhet var inte av nytta, och den skulle gärna försvinna så fort som möjligt.

Att jag inte fattade att detta var ohälsosamt? I många år har jag ägnat mig åt att förtränga det obehagliga, tysta ned mitt inre istället för att delta i konversationer. Och när detta behov att uttrycka mig till slut vann så skämdes jag och föreställde mig ett enormt utanförskap. Jag har skämts över många av mina känslor.

Jag har alltid haft ett intresse för att skriva. Men det var tidigt som jag bestämde mig att föra dagbok var ett beroende som jag var tvungen att få bukt på. Och när jag istället skrev långa passager i speciellt tillämpade svarta linjerade böcker så kallade jag det för journalistik, eller i värsta fall personlig prosa.

Att föra dagbok har låtit mina känslor ta plats. Visst är det så att alla inte behöver få redovisat i detalj just det ögonblicket då hela världen rasade samman, eller i alla fall varje ögonblick därefter då världen fortfarande låg i ruiner. Lösningen är inte att förminska känslorna, lösningen är att erkänna dem någonstans där de kan examineras och bevaras. Framförallt har jag haft svårt att hitta en gräns för vad som ska skrivas på bloggen och vad som ska stanna i mitt huvud när känslorna bara tänker ut, ut, ut.

Jag menar inte att vänner inte ska finnas för en, jag menar inte att vänner inte ska lyssna. Jag menar att det finns så mycket här i världen som bara jag upplever, stunder och tankar, och de ska inte förminskas bara för att de inte delas med. Ingen ska straffas för att de lever livet med insikt.

Så mitt förslag till dig! Skaffa dagbok. Och om du redan har det, så är mitt råd att skryt om det om det får dig att må bra! För vafan, skammen över att ha ett känsloliv, och ett dessutom nyttigt förhållande till den, är det konstigaste som finns.

Bild 2014-09-25 kl. 16.44 #2

För att runda av har jag skrivit en hiss/diss lista om dagböcker.

HISS:

  1. Jag arkiverar mitt känsloliv
  2. Jag låter inte mina känslor förminskas samtidigt som jag
  3. har någon att berätta saker för som aldrig kommer be mig att hålla käften
  4. Jag har ett verktyg att skilja på det som jag vill ha för mig själv och det som jag vill ha i det offentliga

DISS:

  1. Ibland blir man lite trött i armen

jag, är, har

ännu en samling frågor, utmaningar och fraser som ska avslutas med egna ord. En lista. Från niotillfem. För att överleva tystnaden i min hjärna som blivit till sen han stack, och för att hitta tillbaka till de ord och tankar som en gång betydde något

min bästa vän är den som jag sms:ar mitt i natten om det är för att gråta ut eller för att bara styrka hur  mycket hen betyder för mig

när jag borstar tänderna 
time:ar jag mig själv för jag har så svårt att veta hur länge 2 minuter är. och jag försöker att inte få panik

när jag lagar mat vill jag lyssna på musik eller podcasts och få spontana små pussar på skulderbladet eller en kram runt midjan när jag rör i grytan

jag är (lite) rädd för att inte sluta ångra mig om absolut allt jag bestämmer mig för

den värsta känslan är ångest

den bästa känslan är att ligga i sängen bredvid honom.*

jag är bäst på koka oändliga mängder té, glömma bort världen när jag läser, baka limpor med sött efterrättsbröd.

jag är sämst på att gömma mina känslor på offentliga tillställningar

jag lyssnar på en spellista om hösten

jag pratar med nya, skvallrar, knyter kontaktband, om saker som visar min uppenbara personlighet

jag tycker om fluffiga kuddar, kakor och bra tv-serier

kärlek är förvirrande

i somras var jag deprimerad, men alldeles övertygad om att det skulle bli bättre nästa dag

sist jag grät var när jag la på telefonen efter att ha sagt ”det här är inte vad jag vill men jag kan inte förändra ditt beslut”

när jag vill tänka går jag till mina favoritplatser, den stenen i den stigen, den fåtöljen på det biblioteket, det hörnet i det kaféet

när jag bakar gör jag det som önskas av familjen, chocolate chip cookies, macaroons eller shortcake

just nu tänker jag på att snart landar ett flyg från Barcelona till Arlanda, och ett tåg eller kanske taxi åker från Arlanda till Uppsala och till en lägenhet 14, och då ska han ringa och vi ska prata om vad denna paus har varit och är och blir.

idag har jag läst bloggar, lånat böcker, pratat med vänner och ätit godis (när detta publiceras: vaknat på vandrarhem, ritat utomhus i vind och åkt buss hem)

ikväll ska jag på lägenhetsvisning, skriva en matlista och studera arkitekturhistoria

imorgon kommer jag gå i skolan, antagligen plugga med klassisar och spendera de första kronorna på lönen

min mobiltelefon är bredvid mig och väntar på samtal som inte ska komma på en hel timme.

när jag vaknar på morgonen ska jag slänga min packning från skrivbordet in i väskan och åka iväg på äventyr.

om jag var ett djur skulle jag vara en katt. minns när jag var mindre så hade vi ett projekt på bilden att göra en mask av sin spirit-animal. då var jag en svart katt. men jag tycker på något sätt att det ändå stämmer. Jag är observant, jag tänker mycket innan jag gör och jag gör med stil men kan ändå vara sådär jädrans klumpig, framförallt när någon tittar på, och jag vill alltid kela extra mycket med de som är allergiska.

ingen annan anledning duger om inte du säger att du inte älskar mig längre.

efter en mycket lång och mycket ledsen sommar bestämde vi att det goda var över. Först var det min tur att säga att det inte höll som det var och nästa dag var det hans tur att säga att jag inte fick bestämma vad som var hans. Och efter några ord så bestämde vi att kanske var det bäst ändå att fokusera på vårt egna. Jag frågade om vi inte bara kunde kalla det för en paus, och han sa att det skulle få bli en väldigt lång paus.
Det har gått några veckor. Jag blir förvånad över att tiden ändå går framåt oavsett hur mycket ångest och hur mycket jag bara ligger i sängen en minut extra för att dagen ska gå snabbare. Jag blir förtvivlad över att jag fortfarande tänker på honom och enligt de många jag söker tröst hos så blir det nog många dagar till.
Och jag tänker att om det ska bli något bra av oss ska jag ta åt mig av det han sa. Jag ska fokusera på mig. Jag ska bygga mitt liv, jag ska utforska de frågor som jag pausa när jag blev tillsammans med honom, jag ska engagera mig i alla de viktiga livsfrågor som fick lov att vara stilla medan jag pussade lite för mycket och bakade för många limpor bröd till söndagsbrunchen.
Men jag vet inte om detta räcker för att göra slut, och framförallt vet jag inte om detta räcker för att jag ska kunna gå vidare. Oavsett hur mycket jag tänker på att göra något annat så är det ändå alltid dig jag förhåller mig till. Antingen är jag slitsamt ledsen och ödslar tid på att tänka på dig, eller så super jag mig full eller skriker ramsor i led för att glömma bort hur dina fräknar växte fram när vi åkte ut till havet.
Och när jag kommer hem från en fest, eller en spännande föreläsning, eller när jag har hittat en bra bok eller en sorgsen låt, så är det till dig jag vill berätta. När jag får höra en hemlighet som bara är till för mig, vill jag ändå viska det till dina öron. Jag vill att du ska se hur jag växer, jag vill se dig växa, och jag vill att vi möts någonstans mellan göteborg och uppsala bara för att ge varandra en puss, en high five, och övertyga varandra ‘det här gör du fan bra’.
Men det får jag inte. Jag förstår inte någon anledning att göra slut om inte man slutat älskat. Om man inte längre vill pussas, mysa i sängen på morgonen till ljuset tränger så starkt igenom gardinerna att ögonen svider, gå promenader och tänka ut vad det ska lagas för middag tillsammans. Jag förstår det inte. Och därför vet jag att jag inte kommer kunna släppa taget helt och hållet tills du säger just de orden till mig. Kanske får du viska det i mina öron nästa gång vi ses för att jag ska lämna dina nycklar och hämta min cykel. Kanske får du skrika det i luren till följden av att jag kastar den i väggen. Jag måste få höra just de orden, inga smörstekta, doppade i socker tomma löften om att det kanske kan bli vi igen. För om det kanske kan bli vi igen, då måste det bli vi igen.
Skärmavbild 2014-09-21 kl. 20.20.49Skärmavbild 2014-09-21 kl. 20.21.07

listor och ämnen hjälper inte, det handlar ändå om dig

ännu en dag, ännu en lista. Om detta publiceras som det ska sitter jag någonstans och ritar. Vi ska nämligen ut med klassen och göra lite konst, mäta kullar och lida i 20 m/s vind. Så jag gör en lista i förhand. Även idag snodd av Sandra på niotillfem! 

10 FAVORITER
Färg: gult, gärna senapsgult
Mat: tjocka grytor där bönor och linser gärna är sönderkokta
Band: lyssnar lite för mycket på Red Hot Chili Peppers just nu
Film: Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Bok: norwegian wood av Haruki Murakami
Sport: dans och hockey
Årstid: hösten, efter man smält under sommaren kan man ta pölen som är sig själv och bygga upp ett nytt jag.
Veckodag: tisdag eller torsdag, typ mitt i veckan
Glassmak: crème brulée
Tid på dygnet: Lördagsmorgon

9 FÖR TILLFÄLLET

Humör: nostalgisk
Smak: kanel
Kläder: så fort jag kom hem så bytte jag om till myskläder. Ute på utflykten lär jag ha vindjacka och stövlar
Bakgrund: En spotify spellista som ska göra dig på glatt humör
Nagellack: Genomskinligt som ska stärka dem
Tid: kvart över 7
Omgivning: halvstädat gästrum i göteborg
Irritationsobjekt: min rastlöshet

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: nej
Brutit mot lagen: ja
Blivit arresterad: nej.
Badat naken: ja.
Varit med på TV: kanske, varit publik på typ idol, x factor och big brother (pinsam sanning)

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: jag delar upp förtroendet bland en liten skara
Du tycker om: min familj, mina nya vänner i göteborg, och gamla vänner som jag inte släppt taget på
Du inte gillar: att saker tar slut

2 VAL
Kaffe eller te:  kaffe
Vår eller höst: höst

* alltså de två svåraste valen jag skulle behöva göra * 

1 ÖNSKAN:
att spola tillbaka till innan det där jävla helvetet som började i april, eller bara någonsin förlåta mig själv för att jag blev så dålig och förlåta honom för att han inte pallade stanna kvar.