19/12 – 14

lyssnar på 60-talsmusik och dricker upp vattnet som blev kvar i glaset till maten som jag skjutit undan. För 3 timmar och 34 minuter sedan kunde jag något inofficiellt ropa jullov, eftersom projektet var inlämnat, kritiserat och vi hade applåderat varandra. Imorgon åker jag hem för att spendera närmare 3 veckor med mamma, hunden och mina katter. Jag tänker på det jag ska hinna med och allt jag vill göra och det gör ju att jag onekligen tänker på vem jag vill vara.

”What you do defines who you are” sägs det i en underbar film om 60-talet i östra USA där det var krig och inte ens de rikaste familjerna kunde dra sig undan dramat. Inte någon slapp känna någon som brydde sig.

”Who you are defines what you do” svarar den unga mannen och jag måste ändå tycka att jag håller med. För så som jag, personen, är så fluid, blir mina önskningar också rörliga. Mina önskningar om att åka iväg på semester, de byts ut mot de att gömma mig i sovrummet, och det jag som lovar att jag en dag kommer tjäna mitt levebröd på skisser byts sedan ut mot en som bittert berättar att min hjärna inte duger till mer än raka svar och enkel matematik.

Men jag tänker ändå att jag har definierats av det jag har gjort och den jag är fortsätter att definiera mig. Och med 60-talsmusiken i bakgrunden vet jag att även om jag sällan orkar style:a mina lockar eller vågar ha mina långa pencil-skirt klänningar så kommer jag alltid dansa lite skakigare och mer gammeldags än alla andra. Och jag vet att även om jag spelar saxofon så sällan att jag tappar bort tuben med kork fett så minns jag alltid hur jag ska lägga fingrarna och takten slår alltid lika starkt.

vinterpepp

mamma sms:a tidigare och berätta att det snöar i stockholm. Pepp! största önskan vore ju att det snöar på jul, men vi kan ju inte ha allt. så nu har jag en alldeles speciell önskelista till bloggen

1. få spela tv-spel med systern i stockholm

2. att få en bra snösäsong, gärna en som inkluderar lite pengar i plånboken som tillåter mig att delta massor.

peppar med lite film för att peppa den bästa säsongen to come med snowboarden. känner att min lilla älskling pirrar med längtan att få röra lite snö :D

och lite mer

3. god julbord

 

lördag del 1

Igår kom mamma, micke och mina möbler en sväng ner till göteborg. Och efter några snabba minuter av bärande, upp för trappor och in i lägenheten hade jag helt plötsligt ett rum som jag kunde ana var mitt. Då gick vi ut för att fira att vi träffas och möta göteborgs läckerheter. Det började med en tur till Liseberg


vi stannade till och tog lite parbilder

en sagolik promenad senare mötte vi entrén

och vi gick mot den underbara julmarknaden.

jag påminns om USA i dessa bilder. Hur hela trädgårdar kunde kläs i belysning och mistlar hängdes över hela stan, bara för att alla grannar skulle kunna andas julstämning tillsammans.

vi värmde oss med glögg och pepparkakor och glasögonen immade igen


och vad det gäller julmarknader i Sverige måste jag ändå säga att denna ligger i toppklass för dekorationerna. Jag är inte sån som storhandlar på marknad, så för mig är det viktiga ögongodiset och att det ibland finns lite riktig godis i form av brända (varma?) mandlar.


en bro och en mistel senare välkomnades vi istället av ett helt annat tema.

medeltiden


och lustigt är det för varje sommar drömmer jag och mamma om att få stanna tillräckligt länge på Gotland för att få njuta av medeltidsveckan till 100% såsom vi njuter de få timmar vi hinner gå runt innan färjan tar oss hem. Så att få njuta ännu några minuter av det medeltida var grädde på tårtan.

och efter ett snabbt besök hos renarna vände vi oss mot stora scenen för att se snödrottningen.

och efter det frågade mamma och micke var vi skulle äta, och som den chalmerist och göteborgare jag hunnit bli föreslog jag före alla restauranger och julbord, Sannegårdens.

Saker som gör en glad

Del 1

Civ med syster

Del 2

Wingårdh-julgran i ritsalen

Del 3

Mamma skickar över en fikapeng bara för att, som avnjutes med julstämning och vänner

thankful

this hasn’t really been my favorite week. And I guess that’s not the way to start a post on Thanksgiving really is it? I’ve felt sick, anxious, like I am living a life that I can’t keep up with, and on top of that very, very homesick. This world is moving too fast for me and along with it I am trying to keep pace. It is extremely tiring.

I entered this week with anxiety for treating new friends poorly, blaming it on alcohol, but knowing in honesty that I was the one who fed myself the poison. I entered this week as the others, knowing that I wasn’t handling the break-up too well – and acting as if I was handling it really well.

And this whole week I have been so homesick. Sick home for the states, home sick for before spring and home sick for my family in Stockholm.

So I’m not gonna lie, I was really looking forward to Thanksgiving.

Thanksgiving for me meant riding in the silver punch-buggy early in the morning with dad to Boston Market. Thanksgiving meant chicken noodle soup for me and some combo meal for my dad while waiting for our order. We were usually good at the whole homemade deal, but Thanksgiving was out of our comfort zone, as the hearty swedes we were. Thanksgiving meant no computer time, as much as I wanted to enjoy club penguin or neopets or write on my novel, Thanksgiving was one of those completely offline holidays were me and my sisters would figure something out together. Especially because Thanksgiving meant finally welcoming my biggest sister home for at least the weekend.

A few years later, Thanksgiving got to mean holding on to those last strings connecting me back home. One year it was cooking in grandma and grandpas house, me making vegetarian chicken noodle soup to enjoy for lunch as the other preparations were made. It was exclaiming that I had made the best stuffing, and dad and my sister agreeing.

So I was really looking forward to this Thanksgiving.

I was out yesterday buying the last of the things, the tofu was already straining in the colander by midnight, and the pie crust had been cooling since Tuesday. So I was stumped to find out that we had to cancel. It didn’t help that I was anxious, homesick and post-relationship depressed.

I thought, why couldn’t I be home, home with mom or home with dad. Couldn’t I be enjoying the sweet smell of sage and thyme? And it was really difficult to be thankful.

But the turkey is in the oven. The sweetness of sage and thyme is filling my nostrils. I can taste the combination of green beans and cheddar. And I know that only some miles to the east and some more to the west I have an enormous family that loves me, and is thankful for me specifically. So I am thankful for them, even if I am not with them today. And I am thankful for being able to fill my own home with the smell of great food. Even if living alone sometimes is so extremely difficult, I am so privileged to have come this far. And I am thankful for all the memories that I have behind me, of holidays and of regular days.

So really, I am especially thankful today, for had it not been for these great expectations on specifically this day, I would never have paid attention to all the things that I have. I love you mom, dad, my sisters, my grandparents, my cousins, aunts and uncles, my extended family and all my in-laws. I love my old friends and my new friends and I hate being cheesy, but I am thankful.

när det händer

Jag undrar när jag ska sluta bli skuldbelagd för att jag inte alltid orkar.
När jag sätter hörlurarna i öronen och blundar trots att jag är omgiven av vänner.
Jag undrar när jag ska orka svara på de sms,
och säga förlåt,
förlåt för att jag var så glad
när det egentligen bara var en fasad.

Jag undrar när jag ska sluta bli skuldbelagd för att jag inte öppnar dörren,
Inte möter vinterns kalla frost, inte njuter av solen på en halländsk äng.
Jag undrar när du ska inse,
och säga förlåt,
för att du stack för tidigt
innan du hann inse att jag skulle bli kvar.

SÅHÄR kul

vakna med lite extra leende på läpparna i och med studiebidrag och lön. tjoho!
dock kunde jag inte hitta bankdosan imorse, så fick lite panik efter skolan och städade hela allt mitt skit och packade resväskan, samt la fram kläder för sista veckan i denna lägenhet.
Så det var skönt.

Tyckte att det var lite pirrigt att betala min första hyra på korridoren, inte lika kul att betala av dator, mobil och sånt. Kom även ihåg att betala mitt medlemskap för Ung Vänster, så nu är jag inte nästan ute ur gänget liksom.

Annars då? Nja, vet inte!
6 dagar tills jag flyttar, flyter på i plugget, tappat bort en biblioteksbok, och har ta’t mig i kragen för att faktiskt åka ned till lilla järntorget och gå på Ung Vänster-möte. Trots att det är en aktivitet i skolan imorgon. Tja, INGA FLER URSÄKTER för att citera mitt favoritförbund 4-eva.

kärlek å respekt till mina ypperliga läsare <3

hockeylördag

Det har blivit lite av en tradition att hälsa på käraste Djurgården när de gör besök här i Göteborg. Igår var faktiskt tredje gången (en fotbollsmatch och nu två hockeymatcher) så jag får faktiskt kalla det för tradition!

Jag bestämde mig innan att jag skulle försöka fota litegrann, men matchen var ju så otroligt spännande att jag knappt tog upp den alls. Hamnade dessutom i kurvan mot djurgårdsklacken, trots att det var min frölundait till kompis som beställt biljetterna, och därför blev det ju otroligt bra stämning med gott om sång och högt skrik för varje mål de tog.

 



något mindre hockeyspelare under pausen fick i alla fall agera modell till mitt halvtaskiga fotograferande.



plus finaste trogna djurgårdare <3

homesick

A sort of anxiety that hits you like a thunderstorm. It rumbles in your stomach like hunger, but hunger for a meal you’ve already eaten. You feel it still digesting, but still your stomach screams and stretches and yearns.
A sort of anxiety that doesn’t give regard to when or where. Much like other anxieties, but the triggers are everywhere, in the colors that remind you of the tapestries from home, or a smile just as crooked as that boy from high school.
I feel homesick a lot, but it isn’t longing to come home. It is a longing for a room that is painted pink with flowers, a longing for watching the last episode of that teve show for the first time and a longing for take-out indian food on Haight Street.
I feel homesick for feelings that I only knew then. I feel homesick for musical joy, rolling my saxophone along Poplar Ave. I long for crystal nights under the stars in Golden Gate Park. I long for wiped off kisses under the bridge in Kärrtorp. Sometimes I even long for the angst of reading Bukowski and thinking maybe I kind of knew what he meant.
It’s an anxiety that doesn’t give a shit, but it’s also a polite anxiety. Because even as you squelch and squeal from the ache that it gives, you can still feel that your stomach is so damn full of all these things you remember.

Om Isolde

Har haft bloggtorka för att jag har haft mycket i skolan / efter skolan / jobbet / personligt. Det är ju så ibland. Och jag har ju sagt att bloggen inte får bli en källa till stress, så jag låter den stå tom när den måste. Idag tänkte jag uppdatera min ‘Om mig’ sida, men tänker att alla inte klickar in där, så det blir ett inlägg först!

Hej på er, jag heter Isolde
Isolde är egentligen inte mitt namn, men det är mitt mellannamn och till och med min mamma håller med mig att det är ett fint förnamn också. I cyber-världen tar en tillfället i akt att skapa sig själv, även om de flesta läsare är de jag stört på facebook-flödet.
Jag är en tjej på 18 år som pluggar Arkitektur på Chalmers. Jag är uppväxt i USA, på båda kuster och har bott på Sveriges båda kuster
Jag är socialist, feminist och vegan med mycket åsikter och mycket åsikter om när åsikter ska tillämpas och när kamp ska bedrivas. Jag spenderar min tid med att läsa bloggar, inredningstidningar och nyheter. Ibland kommenterar jag småfel och rättar till petitesser (typ skillnaden mellan procent och procentenhet) på högergrupper på Facebook, och ibland skriver jag långa motargument till deras pissiga förslag.
Jag gillar att dansa nykter och jag gillar att dansa full. Jag gillar att pussas, pussa under månljus, pussa på dansgolv och pussa affischer på hunkar som jag har tejpat i garderoben.
Jag gillar att rita, läsa och skriva små texter som aldrig leder någon vart.
Jag är mest inspirerad när jag är bakis, vilket är synd för det är också då jag är minst stadig med handen.
Jag försöker ha en stil, men jag orkar inte alltid ha svart på mig, och jag är dålig på att ha konsekvent mängd eyeliner. Jag längtar efter en septum och en tatuering som ska stå för de städer som jag kommer ifrån.
Jag lyssnar på lugn musik, snabb musik, disko, rap, reggae, 90-tal, 80-tal, 70-tal, 60-tal, 50-tal, 40-tal. Jag läser Haruki Murakami, Charles Bukowski, Truman Capote, William Faulkner, Margaret Atwood och J.K. Rowling (bland annat).
Jag hoppas att jag är en go tjej, men mest är jag bara förvirrad. Och kanske är det meningen, kanske är det min plats när jag är egentligen ganska väldigt ung och ska klara mig på egna ben i en ny stad.
Jag hoppas att ni väljer att läsa och väljer att tycka något fint om mig. Jag hoppas att ni kommenterar om era dagar, eller om era finaste berättelser eller kanske bara ber mig att läsa era bloggar. Det gör jag så gärna. Och jag hoppas att ni har en fin dag!