18.19

IMG_20140725_092224

Nuförtiden sover jag alltid med strumporna på.
Jag kvider inför varje nödvändighet och måste,
såsom att borsta tänderna, duscha
och ta av sig strumporna innan man går och lägger sig.

Jag trampar i marken medan jag väntar på gröten i mikrovågen.
Trots att det bara handlar om någon minut känner jag
rastlösheten växa till
panik upp till halsen och oro i magen.

du frågar mig varför jag inte är lycklig.
du frågar om jag inte är tacksam.

du ser ju bara när jag dansar,
du ser ju bara när solen ännu inte lagt sig

Och jag har lärt mig att det inte hjälper att vara tacksam,
det hjälper bäst att låta glömma att efter sista låten,
efter stad i ljus, hinner jag inte
ta av mig strumporna innan jag måste gömma mig.

thankful

Photo on 27-11-14 at 15.43

this hasn’t really been my favorite week. And I guess that’s not the way to start a post on Thanksgiving really is it? I’ve felt sick, anxious, like I am living a life that I can’t keep up with, and on top of that very, very homesick. This world is moving too fast for me and along with it I am trying to keep pace. It is extremely tiring.

I entered this week with anxiety for treating new friends poorly, blaming it on alcohol, but knowing in honesty that I was the one who fed myself the poison. I entered this week as the others, knowing that I wasn’t handling the break-up too well – and acting as if I was handling it really well.

And this whole week I have been so homesick. Sick home for the states, home sick for before spring and home sick for my family in Stockholm.

So I’m not gonna lie, I was really looking forward to Thanksgiving.

Thanksgiving for me meant riding in the silver punch-buggy early in the morning with dad to Boston Market. Thanksgiving meant chicken noodle soup for me and some combo meal for my dad while waiting for our order. We were usually good at the whole homemade deal, but Thanksgiving was out of our comfort zone, as the hearty swedes we were. Thanksgiving meant no computer time, as much as I wanted to enjoy club penguin or neopets or write on my novel, Thanksgiving was one of those completely offline holidays were me and my sisters would figure something out together. Especially because Thanksgiving meant finally welcoming my biggest sister home for at least the weekend.

A few years later, Thanksgiving got to mean holding on to those last strings connecting me back home. One year it was cooking in grandma and grandpas house, me making vegetarian chicken noodle soup to enjoy for lunch as the other preparations were made. It was exclaiming that I had made the best stuffing, and dad and my sister agreeing.

So I was really looking forward to this Thanksgiving.

I was out yesterday buying the last of the things, the tofu was already straining in the colander by midnight, and the pie crust had been cooling since Tuesday. So I was stumped to find out that we had to cancel. It didn’t help that I was anxious, homesick and post-relationship depressed.

I thought, why couldn’t I be home, home with mom or home with dad. Couldn’t I be enjoying the sweet smell of sage and thyme? And it was really difficult to be thankful.

But the turkey is in the oven. The sweetness of sage and thyme is filling my nostrils. I can taste the combination of green beans and cheddar. And I know that only some miles to the east and some more to the west I have an enormous family that loves me, and is thankful for me specifically. So I am thankful for them, even if I am not with them today. And I am thankful for being able to fill my own home with the smell of great food. Even if living alone sometimes is so extremely difficult, I am so privileged to have come this far. And I am thankful for all the memories that I have behind me, of holidays and of regular days.

So really, I am especially thankful today, for had it not been for these great expectations on specifically this day, I would never have paid attention to all the things that I have. I love you mom, dad, my sisters, my grandparents, my cousins, aunts and uncles, my extended family and all my in-laws. I love my old friends and my new friends and I hate being cheesy, but I am thankful.

när det händer

Jag undrar när jag ska sluta bli skuldbelagd för att jag inte alltid orkar.
När jag sätter hörlurarna i öronen och blundar trots att jag är omgiven av vänner.
Jag undrar när jag ska orka svara på de sms,
och säga förlåt,
förlåt för att jag var så glad
när det egentligen bara var en fasad.

Jag undrar när jag ska sluta bli skuldbelagd för att jag inte öppnar dörren,
Inte möter vinterns kalla frost, inte njuter av solen på en halländsk äng.
Jag undrar när du ska inse,
och säga förlåt,
för att du stack för tidigt
innan du hann inse att jag skulle bli kvar.

3 small pieces

She knew that if he kissed her now he would leave. For even though the sky hung dark most of the winter in Sweden, it was still late at night and their kisses tasted of drunk. She knew that he would fumble for her clothes and she would let him and he would dry himself off later and leave. Or she wouldn’t let him and he would still leave. So she knew that it all depended on that kiss.
So she kissed him to spare herself of seeing him leave, to feel like she was in control, because at least now she would know what would come next.
So she kissed him goodnight, and I said goodnight knowing that never again would he hear me say good morning.

You keep talking but I see forbidden secrets in your limp

Sorry
I bleed and beg sorry
And I know that in this world I don’t deserve forgiveness.
Perhaps I seek to dispose of this guilt.

I hate know it alls. Lets make a fucking poem out of that shall we? So I can sound pretentious and people are awestruck and say ”yeah I hate em too!” But all along (we) they’re all hypocrites, thinking they understand: thinking I understand.

Your smells this guitar
Your words his words
Taro
3.1415 alive no longer my amour
our number his death.
his number our death.

klockan 4 på morgonen betyder egentligen klockan mycket på natten

Just hemkommen från att jobba på Gasquen här på Chalmers. Håller just nu på att asp:a (söka) till en förening på skolan, och ikväll var en kväll som vi fick prova på hur det var att sitta där. Det innebar städ, garderob, bar, släpp och allt annat som ett kalas på skolan kan innebära.

Det. var. underbart.

Men nog om det. För visst är det så att hela kvällen har gett namn på mitt inlägg, men jag har något större i tanken. Åh så filosofiskt. Men när man sitter uppe halv 5 på natten med lite molande huvudvärk så får man vara lite filosofisk. Men jag tänker på det här jag skrev häromdagen. Att allt ska vara så ändamålsenligt.

Ikväll kändes det som att det var på rätt väg. Jag bara jobbade, och visst var det för att jag hoppas på att få söka denna förening, men timmarna bara flög iväg för att jag ville vara precis i stunden. Jag träffade och pratade med härliga människor, oavsett om i släppet eller i baren, och när kvällen var slut tänkte jag ”fan, redan”.

Och imorgon vet jag dessutom att jag inte kommer ha bakisångest, eller någon annan ångest. Och jag känner att jag inte bara längtar till imorgon för att få ännu ett försök för att göra det-där-storslagna. Vafan, det där kommer när det kommer, och just nu är jag bara så jävlans nöjd precis där jag är.

kramar, storslagna kramar men också milda, anspråkslösa kramar.

homesick

A sort of anxiety that hits you like a thunderstorm. It rumbles in your stomach like hunger, but hunger for a meal you’ve already eaten. You feel it still digesting, but still your stomach screams and stretches and yearns.
A sort of anxiety that doesn’t give regard to when or where. Much like other anxieties, but the triggers are everywhere, in the colors that remind you of the tapestries from home, or a smile just as crooked as that boy from high school.
I feel homesick a lot, but it isn’t longing to come home. It is a longing for a room that is painted pink with flowers, a longing for watching the last episode of that teve show for the first time and a longing for take-out indian food on Haight Street.
I feel homesick for feelings that I only knew then. I feel homesick for musical joy, rolling my saxophone along Poplar Ave. I long for crystal nights under the stars in Golden Gate Park. I long for wiped off kisses under the bridge in Kärrtorp. Sometimes I even long for the angst of reading Bukowski and thinking maybe I kind of knew what he meant.
It’s an anxiety that doesn’t give a shit, but it’s also a polite anxiety. Because even as you squelch and squeal from the ache that it gives, you can still feel that your stomach is so damn full of all these things you remember.

Om Isolde

Har haft bloggtorka för att jag har haft mycket i skolan / efter skolan / jobbet / personligt. Det är ju så ibland. Och jag har ju sagt att bloggen inte får bli en källa till stress, så jag låter den stå tom när den måste. Idag tänkte jag uppdatera min ‘Om mig’ sida, men tänker att alla inte klickar in där, så det blir ett inlägg först!

Hej på er, jag heter Isolde
Isolde är egentligen inte mitt namn, men det är mitt mellannamn och till och med min mamma håller med mig att det är ett fint förnamn också. I cyber-världen tar en tillfället i akt att skapa sig själv, även om de flesta läsare är de jag stört på facebook-flödet.
Jag är en tjej på 18 år som pluggar Arkitektur på Chalmers. Jag är uppväxt i USA, på båda kuster och har bott på Sveriges båda kuster
Jag är socialist, feminist och vegan med mycket åsikter och mycket åsikter om när åsikter ska tillämpas och när kamp ska bedrivas. Jag spenderar min tid med att läsa bloggar, inredningstidningar och nyheter. Ibland kommenterar jag småfel och rättar till petitesser (typ skillnaden mellan procent och procentenhet) på högergrupper på Facebook, och ibland skriver jag långa motargument till deras pissiga förslag.
Jag gillar att dansa nykter och jag gillar att dansa full. Jag gillar att pussas, pussa under månljus, pussa på dansgolv och pussa affischer på hunkar som jag har tejpat i garderoben.
Jag gillar att rita, läsa och skriva små texter som aldrig leder någon vart.
Jag är mest inspirerad när jag är bakis, vilket är synd för det är också då jag är minst stadig med handen.
Jag försöker ha en stil, men jag orkar inte alltid ha svart på mig, och jag är dålig på att ha konsekvent mängd eyeliner. Jag längtar efter en septum och en tatuering som ska stå för de städer som jag kommer ifrån.
Jag lyssnar på lugn musik, snabb musik, disko, rap, reggae, 90-tal, 80-tal, 70-tal, 60-tal, 50-tal, 40-tal. Jag läser Haruki Murakami, Charles Bukowski, Truman Capote, William Faulkner, Margaret Atwood och J.K. Rowling (bland annat).
Jag hoppas att jag är en go tjej, men mest är jag bara förvirrad. Och kanske är det meningen, kanske är det min plats när jag är egentligen ganska väldigt ung och ska klara mig på egna ben i en ny stad.
Jag hoppas att ni väljer att läsa och väljer att tycka något fint om mig. Jag hoppas att ni kommenterar om era dagar, eller om era finaste berättelser eller kanske bara ber mig att läsa era bloggar. Det gör jag så gärna. Och jag hoppas att ni har en fin dag!
Bild 2014-10-04 kl. 12.45 #4

Bild 2014-10-04 kl. 12.44

Bild 2014-09-21 kl. 17.18

Bild 2014-09-21 kl. 17.16

20140807-020722-em-50842198.jpg