om nyval

Det ligger mycket i att skriva ett inlägg om nyval. Jag har hunnit sucka, skratta och hjärnan har nog jobbat många extra varv sedan någon gång runt 17.00 idag. Sorlet från valrörelsen i somras hade nyss mynnat ut och eftervalsarbetet hade börjat flöda i en stabil form av rörelse. Sedan fick vi igår veta att SD menade att rösta ned S/MPs budgetförslag, och idag meddelar Stefan Löfven att den 29e december ska S utlysa omval.

Omval kan aldrig komma lägligt. Knappt 3 månader efter val till Sveriges riksdag är vi utmattade- aktivister, men även hela Sverige. Vi är trötta på att behöva tycka, eller trötta på att försöka berätta varför andra ska tycka på samma saker. Samtidigt fortsätter livet, den stannar inte för någon. Själv vet jag att jag har en stor inlämning i skolan, ska träffa familjen och börja en kvällskurs på våren. Och för någon annan så är det något annat som kommer i vägen.

Samtidigt ska vi fortsätta tycka, fortsätta förmedla vad vi tycker. Men nu har vi förra valet att förhålla oss till. Vi har ett parti som gör allt för att hamna i strålkastaren, en allians som skiter i handutsträckningar från ett socialdemokraterna och ett miljöpartiet. Vi har en befolkning som har röstat fram detta, och nu står med facit i hand för att rösta igenom detta igen, eller något annat. Det är logiskt att SD vinner på omval. De, som ett missnöjesparti, har skapat missnöje. Och det ska mycket till för att S+MP+(V) ska nå över 50% och det krävs ännu mer för alliansen. Sverige känns kallt.

Men det är inte det Sverige som vi måste ha om 3 månader. Det är ingen lång valrörelse, och vi är trötta, och livet kan så gärna komma i vägen. Men efter att skrattat i hysteri, suckat och svurit över nyval, så kände jag istället ett drag. Jag drar mig själv i kragen och tänker, nu kör vi. För visst har vi ändå 109 dagar att skapa förändring. Och med facit i hand vet vi svart på vitt att SD är ett rasistiskt högerparti, att alliansen är ett hjälp på traven, och att missnöjet i Sverige måste tas på allvar.

Därför tänker jag inte låta mig tröttas eller tystas. Jag vet att socialism och feminism är svaret till missnöjet efter ett nedrustat välfärd och ökade klyftor. Jag vet att antirasism är svaret på missnöjet. Jag tänker kämpa vidare, och jag tänker tro att jag är bara en av många som ser på detta facit och känner något dra i kragen och känner sig riktigt redo för förändring.

nakenhet

det är ganska passande att prata nakenhet då vi nu i skolan ska börja ett projekt med att bygga en bastu. De konversationer som kan pågå när en sitter helt avslappnat och naken är en poäng som en lärare tar upp. Visst är det vackert, tanken om att helt skala av sitt yttre fysiskt skulle öppna för sitt själsliga inre.

Samtidigt känner jag någon form av motsägelse. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Jag undrar varför jag har kunnat sitta i bastu helt naken, med bara tjejer och ibland helt blandat, men ändå känns min kropp inte fri. Det känns bara konstlat att min nakenhet skulle vara en prefix för att öppna mina känslor. Det känns snarare som att min nakenhet öppnar vägen för granskning.

Läraren nämner något om en film som understryker just denna öppenheten. Den nakna mannen. Då slår det mig. Varför innebär min nakenhet granskning när den för andra betyder frigörelse? Juste, för att jag inte är man.

files.php

källa

Det finns nog få saker som är så politiskt laddade som en kvinnas kropp. Samtidigt som en grupp killar konverserar nakna i en varm träbyggnad förbjuds kvinnor från att bada utan tröja (1). Ännu mer banalt är det att vi i våra trosor och bh:ar ska gömma oss i ett omklädningsrum men i nästa stund förväntas gå modigt och stolt i lika bra täckande bikini i annat tyg.

Hur kan det förväntas att nakenhet ska vara en frigörelse när den istället bara granskas och värderas, speciellt för kvinnoroch ännu mer speciellt för normbrytande och icke-binära personer. Att vara naken är något befriande är bara en patriarkal dröm hämtad från sena 1800-talets romantik. Jag önskar själv att den vore sann, men så länge kvinnor blir förtryckta, våra kroppar granskade, så kommer även vår nakenhet vara förtryckt.

dag 1 av det nya politiska klimatet.

Valet är viktigt, men kampen fortsätter även efter. Det var det jag tänkte skriva när jag planerade detta inlägg igår. Det stämmer visst fortfarande. Valet är ju viktigt, men kampen måste ske varje dag, i skolan och på arbetsplatsen, på krogen och i hemmet. Men idag har vi vaknat till ett nytt Sverige där kampen fortsätter för varje individ, och inte bara de socialister och andra som tror på folkmassor och solidaritet.

Med det nya politiska klimatet kommer ingen undan en fortsatt kamp. Inte någon. Jo Fredrik Reinfeldt kanske, och kanske kan kristdemokraterna lyckas slingra sig ur denna.

Inte bara att SD detta val lyckats skramla ihop 13% röster fyllda av missnöje och ilska. Dessutom förtydligar Stefan Löfven att ett samarbete med Vänsterpartiet inte kommer ske. Alltså ligger (V)i i opposition. Det blåser vindar av missnöje och en strävan efter en kamp, och Löfven väljer att sätta sig i mittensörjan och inte bestämma något alls. Som en rädd valp ser han med stora ögon både åt höger och till vänster och letar nya kompanjoner.

Ärligt talat vet jag inte vad som hända skall. Om Löfven lyckas få fram ett budgetförslag som godkänns, och sedan få fortsätta en politik där höger och vänster drar dragkamp i var sitt arm. Eller om förslaget förnekas, och det måste börjas om från början. Ärligt talat vet jag inte. Jag vet att jag är rädd, orolig, för SDs frammarsch. Men jag är desto mer stolt över mitt parti, mitt förbunds och min rörelses tydliga fråntagande från Löfven, högern och framförallt rasismen.

Kampen fortsätter, rasismen ska krossas.