Skam! Hon skriver dagbok!

I och med livet så blir det känslor. I vissa perioder extra starka sådana. Visst är de härliga, de gör livet så underbart och riktigt och de gör livet värt att leva. Men ibland tar de över och känslorna är det enda jag tänker på. Varje konversation som förs använder jag som verktyg att ge känslorna utrymme. Jag ser hur vissa fullständigt tröttnar, men att ge mina ord luftrum är ett beroende som jag inte kan få kontroll över. Jag tänkte ofta att sådana känslor som vännerna tröttnade på, de är inte värda att ha. Ältande, beroende, djup sorg och små anekdoter om min närhet var inte av nytta, och den skulle gärna försvinna så fort som möjligt.

Att jag inte fattade att detta var ohälsosamt? I många år har jag ägnat mig åt att förtränga det obehagliga, tysta ned mitt inre istället för att delta i konversationer. Och när detta behov att uttrycka mig till slut vann så skämdes jag och föreställde mig ett enormt utanförskap. Jag har skämts över många av mina känslor.

Jag har alltid haft ett intresse för att skriva. Men det var tidigt som jag bestämde mig att föra dagbok var ett beroende som jag var tvungen att få bukt på. Och när jag istället skrev långa passager i speciellt tillämpade svarta linjerade böcker så kallade jag det för journalistik, eller i värsta fall personlig prosa.

Att föra dagbok har låtit mina känslor ta plats. Visst är det så att alla inte behöver få redovisat i detalj just det ögonblicket då hela världen rasade samman, eller i alla fall varje ögonblick därefter då världen fortfarande låg i ruiner. Lösningen är inte att förminska känslorna, lösningen är att erkänna dem någonstans där de kan examineras och bevaras. Framförallt har jag haft svårt att hitta en gräns för vad som ska skrivas på bloggen och vad som ska stanna i mitt huvud när känslorna bara tänker ut, ut, ut.

Jag menar inte att vänner inte ska finnas för en, jag menar inte att vänner inte ska lyssna. Jag menar att det finns så mycket här i världen som bara jag upplever, stunder och tankar, och de ska inte förminskas bara för att de inte delas med. Ingen ska straffas för att de lever livet med insikt.

Så mitt förslag till dig! Skaffa dagbok. Och om du redan har det, så är mitt råd att skryt om det om det får dig att må bra! För vafan, skammen över att ha ett känsloliv, och ett dessutom nyttigt förhållande till den, är det konstigaste som finns.

Bild 2014-09-25 kl. 16.44 #2

För att runda av har jag skrivit en hiss/diss lista om dagböcker.

HISS:

  1. Jag arkiverar mitt känsloliv
  2. Jag låter inte mina känslor förminskas samtidigt som jag
  3. har någon att berätta saker för som aldrig kommer be mig att hålla käften
  4. Jag har ett verktyg att skilja på det som jag vill ha för mig själv och det som jag vill ha i det offentliga

DISS:

  1. Ibland blir man lite trött i armen
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s