hur en helg i stockholm kan se ut

förra helgen var ju jag hos mamma och firade att hennes kille fyllde år. På söndagen bjöd de dit en del av familjen för mackor och fika.

köttet la mamma ut så fick jag konfigurera mittdelen. bara lite skryt


jag tyckte att det blev så himla fina färger, det rosa möter det gröna

och det bruna (gula) möter det röda.

och en underbar limpa att ha alla pålägg på.


en tårta att äta, princess, min favorit


med stora ljus på!

även djuren kände lite kärlek

eller mest lite hunger


ljusen tändes, och sedan fick födelsedagskillen lite puss

sedan var vi mätta och belåtna och hälsade hejdå till mormor, morfar, g-mormor, moster och kusiner. en vacker och härlig helgdag i huvudstaden alltså.

jag, är, har

ännu en samling frågor, utmaningar och fraser som ska avslutas med egna ord. En lista. Från niotillfem. För att överleva tystnaden i min hjärna som blivit till sen han stack, och för att hitta tillbaka till de ord och tankar som en gång betydde något

min bästa vän är den som jag sms:ar mitt i natten om det är för att gråta ut eller för att bara styrka hur  mycket hen betyder för mig

när jag borstar tänderna time:ar jag mig själv för jag har så svårt att veta hur länge 2 minuter är. och jag försöker att inte få panik

när jag lagar mat vill jag lyssna på musik eller podcasts och få spontana små pussar på skulderbladet eller en kram runt midjan när jag rör i grytan

jag är (lite) rädd för att inte sluta ångra mig om absolut allt jag bestämmer mig för

den värsta känslan är ångest

den bästa känslan är att ligga i sängen bredvid honom.*

jag är bäst på koka oändliga mängder té, glömma bort världen när jag läser, baka limpor med sött efterrättsbröd.

jag är sämst på att gömma mina känslor på offentliga tillställningar

jag lyssnar på en spellista om hösten

jag pratar med nya, skvallrar, knyter kontaktband, om saker som visar min uppenbara personlighet

jag tycker om fluffiga kuddar, kakor och bra tv-serier

kärlek är förvirrande

i somras var jag deprimerad, men alldeles övertygad om att det skulle bli bättre nästa dag

sist jag grät var när jag la på telefonen efter att ha sagt ”det här är inte vad jag vill men jag kan inte förändra ditt beslut”

när jag vill tänka går jag till mina favoritplatser, den stenen i den stigen, den fåtöljen på det biblioteket, det hörnet i det kaféet

när jag bakar gör jag det som önskas av familjen, chocolate chip cookies, macaroons eller shortcake

just nu tänker jag på att snart landar ett flyg från Barcelona till Arlanda, och ett tåg eller kanske taxi åker från Arlanda till Uppsala och till en lägenhet 14, och då ska han ringa och vi ska prata om vad denna paus har varit och är och blir.

idag har jag läst bloggar, lånat böcker, pratat med vänner och ätit godis (när detta publiceras: vaknat på vandrarhem, ritat utomhus i vind och åkt buss hem)

ikväll ska jag på lägenhetsvisning, skriva en matlista och studera arkitekturhistoria

imorgon kommer jag gå i skolan, antagligen plugga med klassisar och spendera de första kronorna på lönen

min mobiltelefon är bredvid mig och väntar på samtal som inte ska komma på en hel timme.

när jag vaknar på morgonen ska jag slänga min packning från skrivbordet in i väskan och åka iväg på äventyr.

om jag var ett djur skulle jag vara en katt. minns när jag var mindre så hade vi ett projekt på bilden att göra en mask av sin spirit-animal. då var jag en svart katt. men jag tycker på något sätt att det ändå stämmer. Jag är observant, jag tänker mycket innan jag gör och jag gör med stil men kan ändå vara sådär jädrans klumpig, framförallt när någon tittar på, och jag vill alltid kela extra mycket med de som är allergiska.

ingen annan anledning duger om inte du säger att du inte älskar mig längre.

efter en mycket lång och mycket ledsen sommar bestämde vi att det goda var över. Först var det min tur att säga att det inte höll som det var och nästa dag var det hans tur att säga att jag inte fick bestämma vad som var hans. Och efter några ord så bestämde vi att kanske var det bäst ändå att fokusera på vårt egna. Jag frågade om vi inte bara kunde kalla det för en paus, och han sa att det skulle få bli en väldigt lång paus.
Det har gått några veckor. Jag blir förvånad över att tiden ändå går framåt oavsett hur mycket ångest och hur mycket jag bara ligger i sängen en minut extra för att dagen ska gå snabbare. Jag blir förtvivlad över att jag fortfarande tänker på honom och enligt de många jag söker tröst hos så blir det nog många dagar till.
Och jag tänker att om det ska bli något bra av oss ska jag ta åt mig av det han sa. Jag ska fokusera på mig. Jag ska bygga mitt liv, jag ska utforska de frågor som jag pausa när jag blev tillsammans med honom, jag ska engagera mig i alla de viktiga livsfrågor som fick lov att vara stilla medan jag pussade lite för mycket och bakade för många limpor bröd till söndagsbrunchen.
Men jag vet inte om detta räcker för att göra slut, och framförallt vet jag inte om detta räcker för att jag ska kunna gå vidare. Oavsett hur mycket jag tänker på att göra något annat så är det ändå alltid dig jag förhåller mig till. Antingen är jag slitsamt ledsen och ödslar tid på att tänka på dig, eller så super jag mig full eller skriker ramsor i led för att glömma bort hur dina fräknar växte fram när vi åkte ut till havet.
Och när jag kommer hem från en fest, eller en spännande föreläsning, eller när jag har hittat en bra bok eller en sorgsen låt, så är det till dig jag vill berätta. När jag får höra en hemlighet som bara är till för mig, vill jag ändå viska det till dina öron. Jag vill att du ska se hur jag växer, jag vill se dig växa, och jag vill att vi möts någonstans mellan göteborg och uppsala bara för att ge varandra en puss, en high five, och övertyga varandra ‘det här gör du fan bra’.
Men det får jag inte. Jag förstår inte någon anledning att göra slut om inte man slutat älskat. Om man inte längre vill pussas, mysa i sängen på morgonen till ljuset tränger så starkt igenom gardinerna att ögonen svider, gå promenader och tänka ut vad det ska lagas för middag tillsammans. Jag förstår det inte. Och därför vet jag att jag inte kommer kunna släppa taget helt och hållet tills du säger just de orden till mig. Kanske får du viska det i mina öron nästa gång vi ses för att jag ska lämna dina nycklar och hämta min cykel. Kanske får du skrika det i luren till följden av att jag kastar den i väggen. Jag måste få höra just de orden, inga smörstekta, doppade i socker tomma löften om att det kanske kan bli vi igen. För om det kanske kan bli vi igen, då måste det bli vi igen.

Kommer aldrig lämna!

När man flyttar så förändras saker. Idag, efter årtal av att lyssna på Ortens favoriter av Labyrinth och sedan Uppsala av Organismen, så fick jag höra en ny låt. Som göteborgare får detta alltså bli min nya hoods-anthem. Älska älska maaaaaajorna.

#fridafromtheblock

blir till….

När andra älskar den man ska älska mest.

Jag försökte göra slut med min pojkvän idag. Jag vet inte varför. På riktigt. Jag sökte febrilt efter argument men mellan varje krystat försök fick jag erkänna att det bara ”kändes fel.” Tills han satte ord i min mun. Jag måste hitta mig själv.
Stop och belägg. Tryck inte på krysset och tysta inte mina ord. Nej jag ska inte iväg på roadtrip med ryggsäcken som min bästa vän. Jag ska inte prova naturliga psykadeliska droger. Jag tänker inte hångla upp varenda en varenda kväll sökande meningen med livet.
Nej. Jag var tvungen att erkänna för honom att jag för ett tag sen tappat mina åsikter, mina personlighetsdrag och min vilja.
Jag hade lärt mig att ena dagen skrika mig hes mot hans eviga festande och nästa dag tävla ikapp varje ölsänkning.
Jag hade ägnat dagen åt att kräva en samtyckeslagstiftning och kvällen att stöna utan protest och utan att tänka på mitt egna samtycke.
Men såklart att jag inte erkände hur mycket jag var på låtsas när alla i min omgivning tyckte så mycket om honom. Då blev mitt enda syfte att bli hans andra halvt. Att få segla på hans framgång.
Det är klart att jag skapade en fasad. Mina problematiseringar möttes av tvek och motargument och jag lärde mig att tvivla mig själv. Så småningom slutade jag att ifrågasätta och tänka. Men jag lyckades aldrig sluta känna. Så när jag sa att det bara ”kändes fel” så ljög jag inte. Trots min fasad och trots mina vänners goda ord om honom kände jag något som spökade.
Det var ett jag som jag hade låst upp till hans förmån och i förhoppning om att få behålla en del av den kille jag höll som kärast.

Nu sitter jag på tåget hem till mitt Göteborg. Vi gjorde inte slut. Vi ska ses igen om två veckor. Men nu vet jag var jag har honom oavsett vad jag gör, och därför är det dags för mig att få reda på vad jag vill.

Frida jobbar på lockarna

Mitt hår är ovårdat och kaotiskt. Så det tar lite kraft att få fina lockar. Work in progress, alltså. Sitta framför tv med detta i några timmar sen får vi se