om nyval

Det ligger mycket i att skriva ett inlägg om nyval. Jag har hunnit sucka, skratta och hjärnan har nog jobbat många extra varv sedan någon gång runt 17.00 idag. Sorlet från valrörelsen i somras hade nyss mynnat ut och eftervalsarbetet hade börjat flöda i en stabil form av rörelse. Sedan fick vi igår veta att SD menade att rösta ned S/MPs budgetförslag, och idag meddelar Stefan Löfven att den 29e december ska S utlysa omval.

Omval kan aldrig komma lägligt. Knappt 3 månader efter val till Sveriges riksdag är vi utmattade- aktivister, men även hela Sverige. Vi är trötta på att behöva tycka, eller trötta på att försöka berätta varför andra ska tycka på samma saker. Samtidigt fortsätter livet, den stannar inte för någon. Själv vet jag att jag har en stor inlämning i skolan, ska träffa familjen och börja en kvällskurs på våren. Och för någon annan så är det något annat som kommer i vägen.

Samtidigt ska vi fortsätta tycka, fortsätta förmedla vad vi tycker. Men nu har vi förra valet att förhålla oss till. Vi har ett parti som gör allt för att hamna i strålkastaren, en allians som skiter i handutsträckningar från ett socialdemokraterna och ett miljöpartiet. Vi har en befolkning som har röstat fram detta, och nu står med facit i hand för att rösta igenom detta igen, eller något annat. Det är logiskt att SD vinner på omval. De, som ett missnöjesparti, har skapat missnöje. Och det ska mycket till för att S+MP+(V) ska nå över 50% och det krävs ännu mer för alliansen. Sverige känns kallt.

Men det är inte det Sverige som vi måste ha om 3 månader. Det är ingen lång valrörelse, och vi är trötta, och livet kan så gärna komma i vägen. Men efter att skrattat i hysteri, suckat och svurit över nyval, så kände jag istället ett drag. Jag drar mig själv i kragen och tänker, nu kör vi. För visst har vi ändå 109 dagar att skapa förändring. Och med facit i hand vet vi svart på vitt att SD är ett rasistiskt högerparti, att alliansen är ett hjälp på traven, och att missnöjet i Sverige måste tas på allvar.

Därför tänker jag inte låta mig tröttas eller tystas. Jag vet att socialism och feminism är svaret till missnöjet efter ett nedrustat välfärd och ökade klyftor. Jag vet att antirasism är svaret på missnöjet. Jag tänker kämpa vidare, och jag tänker tro att jag är bara en av många som ser på detta facit och känner något dra i kragen och känner sig riktigt redo för förändring.