Att alltid se saker som ändamålsenliga

Det är en ny helg som välkomnar mig när jag vaknar. Luften hänger sval och mjuk mot mina ögon, och värmen från täcket möter min kropp. Jag har somnat med djup ångest i kroppen, det minns jag som en silhouette av ett spöke och det kan inte längre skada mig. Jag vaknar, jag duschar och jag klär mig i skönt linnetyg. Det är en ny helg då jag sätter mig med mina skolböcker, en kopp chai och njuter av en sådan dag där jag kan göra det jag vill, och det jag vill är ändamålsenligt.

Sedan jag flyttade till Göteborg, och sedan jag började på universitetet, så har mitt liv blivit mycket friare, men samtidigt mycket snävare. I samband med att jag skulle få välja själv vad jag ville bli, även om det ramas in av en utformad programbeskrivning, så togs det slut med min pojkvän. Den första som jag älskade, skulle jag gärna tillägga, men min rumskamrat tycker mest att jag gillar att tala i superlativer.

Livet har låtit mig smaka på den söta frukten som min framtid kan få bli. Jag har till och med just klarat min första kurs, och om jag följer den väg jag har valt så kommer jag att få bli en utbildad arkitekt. Jag läser ämnen och information som jag bryr mig om och tycker om att studera, så jag fasas inte över att grotta i mig i arkitekturhistoria eller att gå små promenader på eftermiddagarna för att skissa en ny plats. Jag njuter av det, trots att hela mitt liv har fått cirkulera kring skolan.

Men det är något annat som luras. Denna frihet, och också snävhet, har gjort att jag själv har fått lov att hitta det som är ändamålsenligt. Och trots att jag tycker att jag har lyckats hitta det jag vill inom yrkeslivet, så är det som att min kropp söker efter att allt i livet ska få bli ändamålsenligt.

Jag låter mig själv inte njuta eller leva. Jag söker mig ut på fester och på andra sammanhang som om det bara är för att tjäna ett syfte, och inte för att bara göra mig lycklig. Jag gör misstag, och jag ser hur min kompis drar hem mig som en skyddsängel. Jag har blivit sur och dömande, och jag skriker på folk bara för att de inte alltid kan läsa mina tankar.

Jag vill bara bromsa lite. Jag vill njuta, känna doften, och den ljuva smaken av det äpple som livet har gett mig, istället för att bita den i små tuggor som är så lätta att svälja som möjligt. Jag har hittat en plats på denna jord där jag trivs och där jag är på väg åt rätt håll. Jag ser framtiden, jag ser det ljusa, och det betyder att jag kanske kan få släppa lite på repen, och bara trivas av att finnas här och att ha de finaste vänner i min närhet.